Utsikt från en kyrkogård

Utsikten är magnifik där uppe, sjön på ena sidan och böljande landskap på andra. Som Irland i miniatyr. Men vinden är isande kall. Överallt går människor med kransar och lyktor för att smycka sina käras gravar. Flera har problem med att få fyr på ljusen i den bitande vinden. Vi är flera som tar vår tillflykt till kyrkans vapenhus för att värma oss med en kopp kaffe.

När vi står där och huttrar säger en gammal man:
Det är de här helgerna som är de värsta när man är ensam.
Sen ler han och säger:
Man får ju vara glad ändå att man kan klara sig själv och inte behöver bo på något hem. Fast där har man ju ändå folk omkring sig...

Han dricker ur sitt kaffe och säger:
Men vi ses i kyrkan i morgon och om jag orkar kommer jag på sopplunchen nästa vecka.
Det är så trevligt och soppan är alltid god.

Kanske gör vi lite nytta trots allt i vårt arbete...