Gott nytt år!

Gud, genom årtusenden har ditt ljus lyst mot oss från ett nyfött barns ansikte i Betlehems krubba, som ett tecken på din goda närvaro, trots världens ondska och våld. Inför ett nytt år ber vi dig: Led oss från död till liv, från lögn till sanning, från vanmakt till hopp, från rädsla till tillit, från hat till kärlek, från krig till fred. Hjälp oss att tända ljus istället för att förbanna mörkret och låt din frid fylla våra hjärtan, vår värld, hela universum.

Inför årsskiftet

Jag sitter och arbetar med årets nyårsbetraktelse och summerar året som gått och de förväntningar som finns inför det nya året. Det hoppfulla med den arabiska våren och kampen för demokratin. Hoppet i att människor bryr sig om varandra och är beredda att dela med sig till medmänniskor som drabbats av katastrofer. Förändringar till det bättre som också kan innebära nya problem och motsättningar. Ändå, vi ger inte upp. Vi ska samsas på denna planet och vi vill ha en ren och rättvis miljö då måste vi hjälpas åt att arbeta för en värld vi alla kan leva i. Hur ett samhälle behandlar sina svagaste visar oss hur civiliserat samhället är eller inte är. Jag tänker tex på vården av våra gamla och de psykiskt sjuka, missbrukare mfl.

Det gångna årets förluster, sorgen över de som ryckts bort ifrån oss, även jag har drabbats av detta. Kraften att gå vidare, var finner man den? Och oron inför vad som väntar?

Den gud jag känner tillit för är en gud som finns med mig mitt i vardagen. Gud finns med mig i sorgen och i glädjen. Som varje förälder vill skydda sitt barn vill Gud skydda oss men som också varje förälder får erfara kan ingen skyddas från allt. Men vi kan älska och vi är älskade av den Gud som blev en av oss för att dela allt med oss.

I min betraktelse kommer jag att utgå från Psaltaren 121:

Jag ser upp emot bergen: varifrån ska jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Solen ska inte skada dig om dagen, inte månen om natten. Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig, i livets alla skiften, nu och för evigt.

En märklig vintersaga

Det var så kyligt och snön täckte hela synfältet. Jag pulsade mig ner mot sjön nyfiken på ett ljussken därifrån. En mörk skugga stod med ryggen till och jag kände genast vem det var. Han hade gjort upp en eld mitt i snön på stranden.

-          Kom hit och värm dig om du fryser. Jag vet ju inte hur det är för jag kan inte känna, varken kyla eller hetta.

-          Om du inte kan känna. Varför gör du då upp eld?

-          För att tänka bättre. Du vet, jag kunde ju inte behålla honom..

-          Vad?

-          Du vet vem jag menar.

Han vände sig lite mot mig och jag anade eldens spegling i blicken under kapuschongen.

-          Det är en märklig uppgift jag har. Människor är vettskrämda att möta mig som om jag hade makt över dem. Min makt är bruten, jag gör bara det jag måste tills det tar slut också för mig. Det känns bara orättvist att man kallar mig ond. Människor kan göra onda handlingar, sjukdomar och olyckor kan göra mycket ont.

-          Jag trodde inte att du kunde känna sånt.

-          Jag kan tänka… Som du säkert vet så gjorde också han upp en eld på stranden den där morgonen efter vårt möte, ja mitt och hans möte menar jag. Det var natten då allt hände och allt vände. Jag la ner kampen och erkände mig besegrad. Livet hade vunnit. Det jobbiga är att jag ändå måste fortsätta mitt arbete tills han säger stopp.

Nu snurrar mina tankar. Han är en bild, en symbol och jag står och samtalar med vem?

-          Det är förvirrande, jag vet.

-          Du har inget att laga till på elden? (En sån idiotisk fråga…)

-          Nej, jag frågar inte om du fått något att äta. Det är inte min sak.

Då knakar det till bland träden bakom oss och ett fruset magert rådjur vinglar fram och faller ihop framför honom. Han suckar lite.

– Ja, så här är det. Kylan och svälten tar dem till mig, jag behöver inte ens hämta dem.

– Jag ska nog gå nu. Det här känns inte så bra.

– Ja, gå du hem och värm dig men vi ses snart igen. Kanske redan nästa år.

Inte anade jag då hur det skulle bli.

Snart advent!

http://www.youtube.com/watch?v=GzJF14qbwuE

Så kom du då till sist. Du var en främling
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in
du rör vid kroppar, hatar orättvisor
du bjuder älskande på moget vin.

Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen
Du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv: den spegel
som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.

Kom närmare. Bli kvar hos mig.
Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig. Jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen

Ylva Eggehorn

Mamma

http://www.youtube.com/watch?v=7NKra0SZ0EI

Kan inte sluta nynna på denna fantastiska sång.
När en mamma inte finns kvar längre, är det då man måste bli vuxen på riktigt?
Och vad innebär det...?

Bön inför Alla själars dag

Gud, vi har inte fått veta så mycket om hur de som gått hem till dig har det nu.

Men vi tror att de är alltid hos dig, och det är nog.

Vi tror att de minns oss och tänker på oss.

De ser allting i ett klart ljus och behöver inte undra eller fråga mer.

Att tänka på det gör oss glada.

Liksom du har hjälpt dem igenom allt, skall du göra det också med oss.

Efter en kort tid vill du låta oss mötas igen.

Det är vårt fasta hopp, som lyser för oss i mörkret såsom stjärnorna lyser om natten.

Karl-Åke Henningson

Kniven i hjärtat

Nu har jag läst Kniven i hjärtat av Björn Ranelid. Den är betydligt luftigare och därmed mer lättläst (trots det tunga ämnet) än tidigare böcker jag läst av Ranelid. Förmågan att gestalta inkännande och med inlevelse är Ranelids styrka. Berättelsen är trovärdig som det tragiska brottet och hur det drabbar så många. Metaforerna är inte lika många (tack och lov) som brukligt i Ranelids böcker. De återkommande upprepningarna kan irritera mig men jag tror syftet är genomtänkt att läsaren samtidigt ska undervisas om författarens moral, vilket gör det än mer irriterande. Han överför lite för mycket av sin egen uppfattning om sakernas tillstånd och sina egna tankar på huvudpersonen, som i övrigt mycket väl kan vara en verklig person . Så om Ranelid undvek att mästra sina läsare skulle han växa än mer som berättare. Kill your darlings säger jag.

Fina lägerdagar

I dag åkte vi hem efter ett intensivt helgläger med våra konfirmander.
Vädret har varit underbart och maten var mer än god.
Konfirmanderna är naturligtvis de allra bästa konfirmander som finns.
Nu kan de allt ( hm, nåja).
De lär av oss och vi lär av dem.
Också vi ledare har mycket att lära.
Det är precis som det ska vara.

Var kommer barnen in?

Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger ingenting om sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord - när jag säger dig
Var kommer barnen in

Min värld är fattig och min dag är död
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då ondskan nått sitt mål till slut
Då har all kärlek sinat ut

Var kommer barnen in - dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång men alltför länge sen
Allt går igen - jag ser mot solen…

Hansson De Wolfe United

Barnen de minsta, de mest utsatta i världen, de som är mest beroende av omvårdnad, kärlek och trygghet. Bilder fladdrar förbi mina ögon. Bilder av barnen på Afrikas horn, bilder av barnen bland landminor och krutrök. Barnen utan trygghet, utan mat, utan framtid. Barnen som handelsvara till samvetslösa vuxna att roa sig med, plåga och utnyttja. Var kommer barnen in?

När Jesus ställer ett barn bredvid sig själv så är det inte för att vara rar och gullig eller framhålla barnet som något sött och behändigt att dekorera sig med. Barn har 0 status på många platser i världen, inte heller hade barnet någon högre status under den tid och på de platser där kristendomen börjar växa fram för 2000 år sedan. Barnet är bara en blivande vuxen utan eget värde.

Jesus ger inte bara barnet ett värde, han säger att barnet är större än alla oss och att Guds rike tillhör sådana som de. Dessutom; den som tar emot ett barn tar också emot Jesus och därmed Gud själv.

Om ni frågar mig var Gud finns så säger jag, se på barnen, de utsatta och utlämnade barnen. Fattiga, rika, hungriga, mätta, sjuka eller friska. Det spelar ingen roll, Gud är där.

Livet är en gåva och det spelar ingen roll hur stora meriter vi har, hur mycket pengar vi har på banken, eller hur bra betyg vi har eller hade i skolan. Det spelar ingen roll hur duktiga vi är i andras ögon, hur smarta vi är. För i Guds ögon är det barnet i oss, i dig och mig som är störst. Barnet som vågar se sitt beroende av omsorgen och kärleken. Barnet som tar emot Gud utan att ens veta om eller känna Guds namn. Barnet som är öppen för möjligheter.

Det är här barnen kommer in, för att svara på frågan i sångtexten. Barnet, Guds ögonsten. Gud som gråter med barnet som gråter, Gud som skrattar med barnet som skrattar.

I kyrkans dopritual lyfter vi fram att livet är en gåva och dopet ett tecken på Guds kärleks närvaro i den döptes liv. Närvaron omfattar hela livet.

Precis som Jesus tar emot och välsignar barnen under sitt liv på jorden så bär vi fram barnen till dopet för att han säger: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.”

Barnets hemlighet är tilliten som är det första en liten människa får lära sig. Tilliten att en det finns en famn som bär, att maten kommer när hungern vaknar. Tilliten till de vuxnas omsorg.

Den vuxna människans tro är just tilliten, om barnet i oss får komma fram. Att lita på att det finns en famn som bär vad som än händer med oss i livet. Tilliten att någon vill oss väl och aldrig överger oss vad som än händer.

Livet kan fara illa med oss och vi är inte skyddade mot allt som gör oss illa, lika lite som vi kan skydda våra barn mot allt ont i tillvaron. Ändå, vi är burna i den tillit som skapar världen. Kärlekens Gud bär oss.

Kate Bush & Peter Gabriel - Don't Give Up

Känns som en passande uppmaning i dessa tider. Ge inte upp!

Festivalslut

Nu är det slutfestivalat för min del detta år. Det har varit en märklig upplevelse med den nya festivalledningen som inte förstått vår uppgift på festivalen. Något att ta itu med inför nästa år. Det har varit lugnt och ganska glest både med folk och med attraktioner utöver musiken. Vi har haft mycket besök i vårt tält och bra samtal. Vi har bjudit på kaffe och mackor både förmiddag, eftermiddag och kväll. Det har varit uppskattat. I morgon håller andra ställningen och serverar en sista frukostmacka för besökare på väg hem. Tack för denna gång.

Svenska kyrkan under Hultsfredsfestivalen

Snart står Svenska kyrkans tält vid församlingsgården i Hultsfred. Under festivaldagarna kommer vi att finnas där så mycket vi orkar och kan för att vara till hands för de som behöver prata, vila, ta en kaffe med tilltugg eller bara behöver dricka vatten. Det finns också möjlighet att ladda mobilen i församlingsgården. Vi i Svenska kyrkan hoppas att ni får en fin festivalupplevelse och ni är välkomna till oss när ni går vägen förbi kyrkan!

Kaffestunden

Sitter helt själv och intar lite eftermiddagskaffe på min arbetsplats. Det märks att det är semestertider kan jag säga. Känns lite sådär att sitta här och planera för diverse uppdrag på höstterminen. Men vet att jag kommer att tacka mig själv efter semestern för att jag gjorde det.
Om några dagar är det min tur att ha semester.
Nu blir det en påtår...

Ljus i juninatten

Såg reprisen med "Rapports" nyhetsankare Ulla-Carin Lindquist och hennes kamp med ALS som tog hennes liv. Den fruktansvärda sjukdomen som snabbt bryter ner en människa och tar hennes liv. Ändå, värmen och humorn och jävlaranammat. Det lyste fram genom frustrationen och ångesten. Sen efter aktuellt och Greklands kris emellan kom programmet "Vad är en människa?" och frågan: varför behöver alla människor något att tro på...

Ännu lite ljus i juninatten. Allt är inte vad det synes vara.

Juninatten

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.

Skymningsbård blir gryningstimme

varken tidig eller sen.



Insjön håller kvällens ljus

glidande på vattenspegeln

eller vacklande på vågor

som långt innan de ha mörknat

spegla morgonsolens lågor.



Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.



Harry Martinson

Inför Kristi himmelfärds dag

När vår blick söker sig mot himlen, vänd då på nytt våra blickar ner mot jorden: genom vännens kärlek, genom den sörjandes klagosånger, genom de hungrandes blickar.

När vi ber om ditt ingripande i världen, upptänd då i oss viljan att göra något själva: genom din renhets eld, genom dina milda förebråelser, genom din längtan efter oss.

Du allsmäktige, fyll oss med din kärlek så att vi handlar, upptänd oss med din brinnande iver, styrk oss med din nåd, så att vi villigt tjänar dig.

(Janet Nightingale)

Kaos är granne med Gud

Nu när det är så sanslöst makalöst mycket att göra och konfirmationen står för dörren och allt verkar vara ett enda kaos. Det är då jag kommer ihåg, kaos är granne med Gud. Sen kom jag ihåg att jag har en blogg också :) Frågan är om någon annan minns!?

Slipar på redovisningsdramat som konfirmanderna ska göra. I kväll ska vi öva igen. Men först, efter fikat, ska de få sprida ut sig i kyrkbänkarna och ligga ner och lyssna på musik och förhoppningsvis gå ner i varv.

Skärtorsdag

Skärtorsdag och har firat morgonmässa med kollegor.
I kväll celebrerar jag skärtorsdagsmässa i vårt kor.
Sol och varmt och jag önskar alla en fin påskhelg!

Midfastosöndagen

Svensk psalm 398 Brödet är ett, brutet för alla, skörd av åkrarnas jord. Herren är en, given åt alla här vid nattvardens bord. Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla. Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla. Kalken är en, delad av alla, vin till glädje och sång. Herren är en, frälsning för alla, vanns på korset en gång. Vi reser ett tecken… Nu är vi ett, Herren är allas, öppnar ögon att se. Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge. Vi reser ett tecken…

Skräddaren i det tysta

Hade ett möte med han som syr kostymer i det tysta.
Återkommer när jag smält intrycken...

Tänker bara högt

Att han som syr kostymer i det tysta inte alltid är så diskret...

Tankar inför Septuagesima

Rädslan att bli utanför. Den börjar tidigt. Kanske redan på dagis och framförallt i skolan. Att inte få vara med. Att stå utanför den där ringen av dem som räknas. Att bli sist vald till något lagspel i gymnastiken för att ingen vill ha en med. Sen gäller det att inte komma utanför på sin arbetsplats eller i värsta fall hamna utanför hela systemet. Att inte få vara med alls.

En del av oss drabbas mer än andra och livet är inte rättvist.

Men Gud är ingen lagledare som plockar ut de bästa, de som är duktigast, snabbast och populärast. Gud sätter inga poäng på våra prestationer. Han tar inte tid på hur snabbt vi agerar. Han väljer inte ut några högpresterande och ger medaljer till. Det är snarare tvärtom; många som kommer sist ska bli först säger Jesus.

Mycket i samhället som är orättvist kan vi trots allt, på olika sätt, vara med och påverka. Ingen ska behöva bli utanför i ett land som vårt. De vuxna måste ta sitt ansvar i skolvärlden för att få stopp på mobbing och utfrysning. Sjukförsäkringssystemet måste förändras. Hur vård och omsorg behandlar människor och då särskilt de äldre, det måste vi ta på allvar. Det fungerar inte bra på alla platser och på en del, inte alls.
Bara för att nämna några viktiga ämnen.

Vi människor är duktiga på att bygga murar och staka ut gränser. Vi hindrar och stänger ute, avvisar och kastar ut.

Det vi inte kan hindra med några som helst medel är Guds nåd. Den svämmar över alla våra gränser och sköljer bort varje murad sten med den oerhörda kraft som springer fram ur Guds kärlek.

I stället för att bygga murar och stänga ute har vi den stora förmånen att låta Guds nåd strömma genom oss och öppna våra händer och våra hjärtan för de som behöver oss. Ingen av oss kan ensam rädda världen och det är inte meningen heller. Däremot kan vi vara med och bygga Guds rike genom vårt sätt att vara och handla, allt efter vår förmåga.

Gud vet vad han gör även när vi inte alltid vet vad vi borde göra.
Gud säger till oss; var inte rädda!

Blogg om fattigsverige

fattigsverige

Att lämna sin vattenkruka (Joh 4)

Jag går för att hämta vatten. Krukan tycks alltid vara tom. Jag måste gå hit mitt på dagen i värsta hettan för att slippa möta någon av de andra. De som viskar och pratar bakom min rygg. De som tror att de vet allt om mig. Jag har ett mörker och en sorg i mitt inre. Så mycket gick fel i mitt liv. Jag ser ingen ljusning. Jag är alltid törstig. Det är en törst i mitt inre som inget kan släcka. Jag är så trött och besviken, besviken på alla män som lovat mig kärlek och omtanke men som bara svek och stängde till alla dörrar av möjligheter. Tack vare dem vände alla mig ryggen.


Nu står det en man vid brunnen. En utlänning är det också. En sån där som brukar ropa glåpord. Jag blir nervös och stannar till. Han ber mig om vatten. Otroligt! Han pratar med mig som jag vore en viktig person fast jag snart inser att han vet allt om mig. Han säger att han har levande vatten som jag kan få.
Först förstår jag inte vad han menar, egentligen begriper jag inte nu heller men det händer någonting med mig när jag blir bemött på det här sättet.

Det är något som börjar porla härinne i mig och nu vill jag bara ställa ner min kruka och skynda mig och berätta för alla. Jag bryr mig inte längre om vad folk ska säga eller tycka om mig för jag har blivit sedd som den jag är och nu vågar jag se mig själv på riktigt också. Det här måste andra få höra.


Vattenkrukan blir kvar och hon skyndar iväg för att berätta om sitt möte med honom som vet allt om henne.
Kvinnan har blivit erbjuden det levande vattnet och kanske utan att riktigt förstå så har hon tagit emot detta vatten.


När en människa blir sedd på riktigt, inte sedd för vad hon gjort eller inte gjort, utan sedd för att hon är en människa som du och jag, då händer det något. I ett möte där alla förutfattade meningar smulats sönder. I ett möte där ingen lyssnar på illvilliga röster eller fördömande ord.


I ett möte när man vågar möta sitt eget hjärta. Bara i ett sånt möte kan levande vatten tas emot och drickas. När det grumliga stillastående vattnet i skuldens och skammens mörka brunn plötsligt sinar och en frisk källåder letar sig fram i det allra innersta.


Att ta emot livets vatten tvingar mig att lämna den unkna brunnen i mitt inre, låta krukan stå och möta tillvarons verkliga djup, livets källa.

Så bra!

YouTube - Nik & Jay - En Dag Tilbage

Inför söndagen, den första efter Trettondedagen

Paradiset. Kanske är det när man ligger i mammas mage omsluten av det varma fostervattnet. Kan det finnas en tryggare tillvaro? Allt liv har uppstått i vatten så
det är ingen tillfällighet att vårt dop sker i vatten, det viktigaste grundelementet tillsammans med luften som omger oss.

I höstas badade jag i Medelhavet och jag minns känslan av att omslutas av det mjuka varma vattnet. Känslan av att bli buren när man släpper taget. Att överlåta sig åt detta vatten i tillit. Att se solen stiga över bergskammen samtidigt som man tar några simtag. Aldrig ville jag lämna detta vatten.

Men precis som barnet som snart ska födas kan jag inte stanna i paradiset. Men jag bär det med mig i minnet och i mitt hjärta. Så är det med dopets vatten. Det finns kvar som en osynlig vattenstämpel. Ett tecken på överlåtelse och tillit, ett tecken på tillhörighet. Vad som än händer mig i livet så är jag buren.

När Jesus kommer upp ur floden med vattnet droppande från sin kropp har nånting hänt. Det är en vanlig dag och solen speglar sig i det upprörda vattnet där dopet just har skett. Johannes står forfarande kvar en bit ut i floden med händerna skålade, lätt knäppta som till bön. Anden, gudsnärvaron upplevs i en duvas skepnad och en röst viskar i vinden, du är älskad och utvald.

I sanden kring Jesus fötter har dropparna från dopvattnet bildat små pölar som strax dunstar till ånga under solens värmande strålar. Hans dopvatten stiger uppåt som ånga och faller ner som regn över hela mänskligheten.
Den mänsklighet som han, just i dopets ögonblick tagit in i sitt hjärta för att dela allt med. Allt med oss. Glädjens dårskap, sorgens förtvivlan, dagar och nätter, värme och kyla, smärta, död och uppståndelse.

Jesus bär oss i sitt hjärta, för dopets ögonblick är ett sånt ögonblick som aldrig upphör. Så är Jesu dop och så är vårt dop, ett ögonblick som aldrig upphör då han tar oss till sitt hjärta och vi får bära Gud i våra hjärtan. Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Vi är bärare av hopp och vi får dela det med varandra.

Vår sista dans

YouTube - Melissa Horn - Vår sista dans

YouTube - Misericordia av David - Förbarma dig över oss (litanian)