YouTube - Lorrygänget: Döden
Så sitter han där ute igen, i väntrummet. Kapuschongen är nerdragen över pannan. Framför sig har han en bok uppslagen. Undrar vad han läser? Han irriterar mig med sin närvaro. Den gäller inte mig, vad jag vet. Väntar han på någon jag känner? Han behöver inte sitta där och störa. Kan han inte bara gå?
För en sekund möter jag hans farligt glittrande blick när han plötsligt sträcker på sig och rättar till de svarta vingarna.
Vingarna?
Dem har jag inte sett förut.
Som en svart svan sträcker han ut dem.
Jag märker hur jag stirrar.
Och så den där blicken.
Blicken som speglar nattens månglitter på havsytan under miljontals år.
Ja, ja.
Sitt du där och se svår ut.
Jag har annat att tänka på.
5 comments:
Vilken fantastisk text! Jag fick rysningar, och var sedan tvungen att läsa upp texten för min dotter.
Vilken text! Den ska jag fundera vidare på. Vad fint du gjort på din sida. Vem är det lilla barnet (nyfiken som jag är!)?
Tack Fia, jag blir glatt överraskad!
Och tack Eva - lite novemberstyling.
Och ungen med knutna näven är förstår jag, haha. Pappsen mejlade bilden till mig häromdagen.
Bra text!! Och bilden på lilla dej
är så gullig.
Tack Nattkatten!
:)
Post a Comment