Från död till liv

På bänken vid strandpromenaden kan man sitta och njuta av vårsolen som glittrande speglar sig i vågorna. Scillan lyser blå som ett innanhav runt fötterna och ett par måsar kretsar över vattnet.

-Våren är min bästa årstid. Se hur allt får liv igen!

Mina ögon spärras upp som i en seriestrip. Hörde jag rätt? Jag sneglar åt sidan – och visst är det han. Den fåniga kapuschongen är som vanligt neddragen över pannan som på en osäker tonåring. Han är en uråldrig tonåring. Driver han med mig? Allt får liv igen – och det gillar han…?

-Du förstår, utan mig skulle inte våren finnas. Om jag inte tog hand om allt det här du ser när vintern närmar sig – om inte allt det här dog, då skulle det aldrig få liv igen.

Det glittrar till under kapuschongen.

- Som jag sagt förut; jag är varken ond eller god, jag gör bara mitt jobb. Ni människor tänker ofta bara på olyckor och katastrofer, sjukdomar och sorg när ni tänker på mig, talar om mig och diktar om mig. Det är orättvist. För det finns ju många som ser mig som en befriare ska du veta och som är tacksamma när jag kommer.

Han har ju en poäng där, tänker jag.

Jag hör hur han tänker;

-Visst, eller hur? Min uppgift är oftast otacksam – men ibland så…

Jag slår upp en mugg kaffe ur min termos medan jag tänker;

-Men livet då? Det är ju ändå inte din förtjänst.

En rödhake trippar förbi i gräset och letar godsaker och några fnittriga flickor cyklar förbi min bänk. De tycks inte se den där figuren som sitter bredvid mig och varför skulle de?

-Nej, livet, det är verkligen inte min uppgift. Men det visste du ju redan. Ändå – som han, du vet, sa; Om inte vetekornet faller i jorden och dör så kan det aldrig bära frukt och verkligen leva.

Jag förundras en stund över hans filosofiska utläggning innan tankarna vandrar vidare;

-Men kampen då? Livets seger över döden. Du död, var är din udd? Vad innebär allt det där för dig?

Två killar med fiskespön är på väg ut till piren och jag hör slamret av porslin från caféterian en bit längre bort.

-Jag har inte tid att prata om det nu.

-Visst, slingra dig du bara..

Platsen där han satt är plötsligt tom. En svart fjäril sitter på armstödet. Så lyfter den och fladdrar iväg. En svalare bris stryker mig i nacken och jag ryser. Bäst att gå nu.