Friday, November 21, 2008

Domsöndag

Det känns som om han lutar sig över min axel.
- Jag är inget schackproblem som du ska lösa, fräser jag.
När jag vänder mig om ser jag lite förvånad att han står en bra bit bort. Men nog känner jag igen honom. Den neddragna kapuschongen och boken han har under armen.
- Vad är det för bok du har ? Vad är det för viktigt du läser i den?

Som vanligt får jag inget svar. Han tar fram ett måttband ur fickan.
- Visst, kom du och ta mått på mig och dra sen och sy på kostymen i det tysta. Jag har också läst Tranströmer! Och jag har definitivt inga romantiska föreställningar om dig, bara så du vet!

Nej, jag vet, han är bara en person i våra föreställningar och han är varken ond eller god. Men existensen är påtaglig. Varje dag läser vi om den i tidningen och ser den på nyheterna. Han är där vid den svåra trafikolyckan. Vid den häftiga branden där någon somnat ifrån sin sista cigarett. Krigsplatserna och naturkatastroferna är hans stora arena. Han finns överallt. Han är den sårmärkta skapelsens baksida. Han tar våra nära och kära ifrån oss och en dag kommer han till oss. Till mig och till dig.

- Kan du inte visa vad det är du läser?
Han håller fram boken som nästan öppnar sig själv där han brukar läsa. Uppenbarelseboken, den sista boken i bibeln (det ante mig). I kapitlet om hur livets bok öppnas sätter han sitt finger på raden: Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön.

Han drar en suck och ögonen glittar till under kapuschongen.
Jag ryser.
Är han rädd? Rädd för döden? Vilken paradox...

Jag känner något varmt på ryggen och vänder mig om för ett möte som redan skett, för länge sen. Jag ser den solbelysta kullerstensgatan som sluttar ner mot havet. De röda och vita små husen som hukar längs med sidorna och vildrosor som klättrar på fasaderna. Det luktar gott av solvarm jord, blommor och hav. Jag hör fåglar kvittra och känner den milda brisen från havet.

Vid ett av husen står han, som genomlyst och hans famn är öppen. Kom, säger han och jag går emot honom som på moln, lätt och mjukt. Han tar min hand och vi går mot havet . Vi går mot tillvarons hjärta som bultar i mig och i dig.

Vänder mig hastigt om och som i en film av Ingmar Bergman ser jag tillbaka på han som står kvar där i den mörka skuggan. En strof ur Herdepsalmen kommer för mig: Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont.

- Vila i frid, viskar jag och hans ögon glittrar till svar.

9 comments:

Jerry said...

Måste säga att din text berör mig. kram

Madicken said...

Tack Jerry och kram :)

Evas blogg said...

Mig också. Väldigt mycket.

Grekland nu said...

Jag läste den flera gånger och jag rös varje gång, mycket starkt!

Erik said...

Vilken fin text, hoppas du låter församlingsborna få höra den i predikan imorgon.
Lite nyfiken, får du sitta länge med en text som denna? Känns väldigt genomarbetad, inget "vanligt" blogginlägg :-) Ska nog läsa om texten igen, nu.

Fia said...

Jag håller med ovanstående om att texten verkligen berör. Jag får bilder i huvudet.
Har du aldrig funderat på att skriva en bok?

Madicken said...

Tack Eva och Ingabritt :)
Erik; den här använder jag inte i en vanlig predikan...Men både till dig och Fia och er andra för den delen, kan jag säga att såna här berättelser kommer till mig oftast på natten innan jag somnar - så när jag ska skriva ner den är den så gott som klar och bearbetad.

Och Fia, visst har jag funderat på att skriva bok. Tack för det förresten :)
Kanske samlar jag mina berättelser till en bok någongång...

kantorn said...

Du säger att jag är klok. jag är inget i jämförelse med dig.

Madicken said...

Men kantorn - så du säger! Du är MYCKET klok. Jag tror vi har en del olika färdigheter bara. Och orgel kan inte jag spela t.ex
:)