Det litterära kriget som någon skribent kallade "bråket" mellan författare. Ranelid och Brunner får på nosen av Guilluo som pekar på de stora upplagor av sålda böcker i deckargenren och av sina egna alster naturligtvis. Ranelid skriver obegripligt säger Guilluo. Men milda makter, vilket sandlådetjafs.
Nu har jag precis läst "Bär ditt barn som den sista droppen vatten", skriven av Ranelid. Den är sannerligen begriplig om än något nedtyngd av metaforer. Det är en berättelse om några människor som drabbats av övergrepp och förnedring och man får se hur allt som händer påverkar oss som människor. Framför allt tar berättelsen tag i en genom att det är de unga och barnen som är de utsatta.
Vi får följa två ungdomars öde, deras bakgrund och vistelsen på ungdomshemmet som drivs av en människa som aldrig ger upp hoppet och tron på människan. Det är en bok om tillvarons ondska och smärta men också en bok om försoning och förlåtelse. Det är en berättelse som berör och vi behöver att några skriver dessa berättelser.
Jag läser mycket deckare för avkoppling och spänning men jag läser även annat som kräver lite mer, som får mig att reflektera över tillvarons mysterier och människans alla möjligheter och omöjligheter.
Vi ska inte ställa ett slags litteratur mot ett annat. Vi behöver många sorter och vi har många bra författare i olika genrer. Så sluta med tjafset!
3 comments:
Jag håller med dig. Det är bara dumt att ställa olika slags litteratur mot varandra. Jag läser också omväxlande både deckare och tex Dostojevskij. Det ena behöver inte utesluta det andra.
Samma här, omväxling ger en bredd som vi kanske behöver. Själv älskar jag Ranelids böcker, varvat med bl a deckare (som jag börjat gilla på senare år).
Vi har ju så mycket bra litteratur att vara glada över och det finns något för alla!
Post a Comment