Såningsmannen gick i blåsten och såg ner på sina korn i skoveln och han tänkte; om jag sår ut min kärlek, ger bort min värme, mitt hopp, ja, skänker mitt liv i denna sådd. Då kan väl inte jorden vända sitt stenansikte mot mig, då kan väl inte tistlar och törnen få någon makt mot det längtade varma jordehjärtat som bara väntar och längtar att få bära skörden av all min kärlek.
Vårblåsten var ihärdig och såningsmannen visste att inte alla korn skulle falla som han ville men han litade på jordens längtan och han visste att också i vinden bodde hans kärleks Ande.
De levande orden ska spira ur de grobara fröna. De ord som ska läka, ska trösta och värma. Ord som kan bära den svage, ge hopp till den ensamme, levande ord, sprungna ur såningsmannens hjärta, sprungna ur den gudomliga viljan av ofattbar kärlek.
”Må vinden, må Anden föra ordet till alla hjärtan, så ordet slår rot och växer till spröda klockor som aldrig upphör med sin stilla klang av längtan”
Så tänkte såningsmannen och han log för sig själv när han såg de fria kornen föras och falla med vinden.
”Om tron blir verklighet, så sveper den med en gång med sig allt som står i dess väg. Man ser träden innan de blir träd, fåglarna innan de blir fåglar. Man står där strax innan. Och man älskar. Man ger sig åt kärleken. Man har ett annat ljus över livet. Och ingenting blir lämnat utanför”
(Ur Ökenbrevet av Göran Tunström)
5 comments:
Ja, den inställning man har till livet och allt vad det innebär, ger ofta skörd därefter.
Så sant Eva och ibland upplever man förklaringsstunder vilket jag tycker Tunström skriver så bra om.
Nu blev jag påmind om vilken bra författare Tunström är. Vill snart läsa honom igen...
Tunströms språk är något av svensk litteraturs förnämsta, tycker jag.
Kanske blir en Tunström i sommar då!?
Post a Comment