En av de mest meningsfulla uppgifterna i prästens arbete är i samband med begravningar. Det är i mötet med de anhöriga som man förstår hur starka band som kan finnas mellan människor. Ju starkare band, ju större kärlek och ju större sorg. Om vi inte behövde varandra, om vi inte hade kärlek, då behövde vi inte sörja. Sorgen är kärlekens pris!
Just nu har jag många begravningar och får lyssna till lika många livsberättelser. Det gör mig tacksam att få förtroendet att få gå med ett stycke på de sörjades väg. Det tar på krafterna, det gör det sannerligen - men ändå - jag får även mycket tillbaka av värme och kärlek.
Begravningarna kommer tätare och tätare
som vägskyltarna när man närmar sig en stad.
Tusentals människors blickar i de långa skuggornas land.
En bro bygger sig långsamt rakt ut i rymden
T. Tranströmer
3 comments:
Ja, så är det. Vi får förtroendet att ta del av andra människors livsberättelser. Det är stort. Och det är enormt lärorikt för en själv. Man får så mycket tillbaka.
Jag kan tänka mig att det känns stort. Minns min tid inom sjukvården, mötet med döende var oftast de möten som gav mest. Låter kanske konstigt men i dessa möten fanns ett djup, ett delande av tankar kring döden och vad som hände efter. Flera ur personalen drog sig för att tala om dessa saker med patienterna, tyvärr.
Den egna rädslan för döden kan göra att människor ryggar för mötet med en döende. Att bli påmind om livets bräcklighet kan vara skrämmande men också berikande.
Post a Comment