Det sägs att ensam är stark, att man inte ska vara beroende av någon. Det är bättre vara själv och slippa ta hänsyn och ansvar. I många fall förstår jag tanken, särskilt för den som levat i ett förtryckande förhållande som barn eller som vuxen, i förhållande till förälder eller till partner. Det är en stor befrielse att komma loss ur ett sånt förödande förhållande och kanske blir man försiktig att göra sig beroende av någon igen.
Så möter jag henne, kvinnan som är helt döv sedan tonåren och nu nästan blind. I nära sextio år har hennes man varit hennes öron och allt hon har gjort utanför hemmets väggar det har hon kunnat göra tack vare mannen, tillsammans med honom. De var verkligen ett. Nu är mannen död, hennes andra halva, hennes öron och på senare år till stor del även hennes ögon. Hur ska det gå frågar hon...
4 comments:
Ibland gör omständigheterna det så att man blir beroende av andra, vare sig man vill eller inte. Och jag kan tänka mig att det blir svårt den dagen den andre inte finns.
Just det...som tur är så har hon ett av barnen boende i huset intill. Men ändå. Nu ska jag på kyrkoråd.
Jag lärde känna ett sånt par. Han hade förlorat hörseln och hon synen. Dom kompletterade varandra men när den ena dog dröjde det bara ett kort tag så dog den andra också. Troligen av sorg och saknad.
Ja Kantorn, så blir det ofta...
Post a Comment