Tuesday, February 9, 2010

Tonåringar och döden

Begravningsbranschens tidning får jag från vår begravningsbyrå och den har alltid läsvärda artiklar. I senaste numret tar man upp ungdomars förhållande till döden. Det var ju också i höstas en debatt om "döden på nätet" om vad som händer med våra bloggar och facebookskonton när vi dör, vilket förhållningssätt vi ska ha.
Att vara, eller inte vara.
 
Här handlar det om de nätsidor som upprättas till minne av t.ex någon död klasskompis och om hur det påverkar dem som tar del av de här sidorna.
Döden har tenderat att bli romantiserad och idealiserad. Man ser hur vännen blir bekräftad och hyllad efter sin död.
Vad händer inne i den unga person som tar del av detta?

I ett samhälle tar fyra unga människor med korta mellanrum, som i en kedjereaktion, sina liv.
Föräldrarna till en av dem berättar för tidningen om deras dotter som var aktiv på olika nätforum, b.la Lunarstorm där man skapade hyllningssidor till en jämnårig som tagit sitt liv. Filmer las upp på Youtube och på platsen för dödsfallet skapades en minnesplats med högar av blommor, gosedjur och småsaker till den döda.

I kyrkan talar vi mycket om värdet av riter och hur viktigt det är att kunna ta avsked. Det är också viktigt. Men här har riten blivit nästan en dödskult där döden blir ett sätt att få bekräftelse: "Nu ska väl människor ändå se mig och vad jag betyder".

En av föräldrarna menar att deras dotter som älskade livet säkert inte såg sin död som definitiv. "Kanske ville hon vara död ett tag och sen komma tillbaka och se vad som hänt".
De ungas riter och sörjande är inget vi ska hindra men vi som vuxna behöver vara på plats där ute också och vi måste våga prata om döden med våra ungdomar.

I intervjuer med tonåringar upptäckte man att de unga hade ett mycket stort intresse av att prata om tro, liv och död men sällan hade någon vuxen att dela sina frågor med. Uppfattningen om döden var ofta ett hopplock från olika livsåskådningar och man hade svårt att skilja på begrepp som återfödelse och återuppståndelse. Så finns det uttryck för primitiva, nästan arketypiska föreställningar om att vi kommer att behöva våra saker sedan också.

Döden, verklig eller en tankelek när man är femton år? Tankarna fungerar som en ventil, kanske ett uttryck för ett tänkbart hjältemod, att ta sitt liv. När de här tankarna går överstyr så tycks verklighetsförankringen försvinna. Man handlar som man vore odödlig…

Varje år tar ca 70 ungdomar i Sverige sina liv. Vi måste våga prata om döden och om livets värde med våra ungdomar. Nu finns en del vuxna som stöd ute på flera av dessa ungdomssajter och det är bra men det behövs fler.
En ung människa med hela livet framför sig ska inte behöva ta sitt liv för att känna sitt värde…

I vårt konfirmandarbete försöker vi möta tonåringarna och deras tankar och frågor. Vi tar döden men också livet på allvar. I Svenska kyrkan finns mycket erfarenhet och mänskliga resurser just för dessa viktiga möten.

6 comments:

Ingela said...

Viktigt inlägg som borde läsas av många. Kan det publiceras på något ställe där det blir det?

Madicken said...

Ja, det är väl inte så många som läser begravningsbranschens tidning - letat efter deras nätartiklar men denna har inte kommit med märkligt nog. De publicerar bara ett urval verkar det som. Ska kolla upp och fundera hur man sprider denna viktiga information.

Evas blogg said...

Mycket viktigt inlägg! Och tyvärr tror jag det kan vara så att ungdomars föräldrar inte vågar tala med sina barn om döden. Många räds den. Där har kyrkan en stor och viktig roll.

Madicken said...

Det är tyvärr sant. Förr var det svårt att prata om sex. Numera är Gud och döden tabu...
En av de som gjorde undersökning om ungas förhållande till döden är visst lärarstuderande. Hon ville själv ändra på religionsundervisningen. Inte bara lära ut om världsreligionerna utan ordentligt ta sådana här frågor om liv och död på allvar.
Skolan borde naturligtvis också vara en plats där man får tillfälle att prata om detta.

Grekland nu said...

Mycket bra att det här med "glorifieringen" tas upp. Har för inte så länge sen varit med om att en nära släktings son tog livet av sej. Då såg vi hur hans facebook-sida liksom levde sitt eget liv efteråt. Konfirmandpräster har en jätteviktig roll här att prata om döden på ett bra sätt!

Madicken said...

Vi måste absolut prata om detta. Jag tänker på lite strategier just nu...