Friday, March 14, 2008

Anders Paulrud

En varm och mjuk känsla, som en fjärilsvinge mot kinden. Ja, just så kändes det att läsa Fjärilen i min hjärna. Att sörja sig själv och att veta att världen ska bestå fast man själv inte får vara med längre. Att en berättelse i dödens närhet kan vara så levande...

Många människor vill att döden ska komma snabbt och smärtfritt och jag kan förstå det. Samtidigt tror jag att det kan vara menigsfullt att få förbereda sig och att andra runt omkring får göra det också. Det här är svårt och vi får ju ändå inte välja. Det vi kan välja är att ta vara på livet medan vi finns här.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=730644

4 comments:

Erik said...

Så sant. Plötslig död kan verkligen skapa trauma hos anhöriga och vänner.
Såg Kustbevakarna i Femman igår. Där dog en 50-årsfirare plötsligt på en Ålandsfärja. Mannen flögs in till sjukhus med helikopter, medan frun och dotter fick åka med kustbevakarbåt till väntande taxi på land för vidare transport till den döde maken. Frun fick tröst, men var klart chockad.
Så passa på att leva medan du kan :-)

Madicken said...

Visst, och därför ska jag åka ut "i det vilda" i eftermiddag och bara vara bland fåglar och sippor!

Fia said...

Min morfar var ganska krasslig under några år. Jag minns att jag höll på att sörja ihjäl mig när han dog, men samtidigt tyckte jag att det var så befriande att han dog hemma i sin egen säng, i sömnen, utan ångest och smärta (hoppas jag i alla fall). Han slapp långvård och maskiner.

Madicken said...

Ja, Fia, ingen vill bli liggande på långvården och tyna bort. Det känns plågsamt bara att veta att en del har det så..