Jag läste en thriller nyligen där författaren skrev
att klockan fyra på natten är den ensammaste timman på dygnet. Om det stämmer
beror väl på vem man frågar och kanske vilken tid på året det är. Om det är
under den mörka midvinternatten eller under den ljusa högsommartiden. Det
spelar nog roll. Säkert spelar det roll var man befinner sig också, på vilken
plats och i vilket tillstånd och vad som hänt oss hittills i livet.
Vad han ville säga med detta klockslag tror jag
handlade om det inre mörkret och ensamheten. Klockan fyra på natten är en tid
då många ännu sover medan andra ligger sömnlösa och vrider sig. En tid man är
verkligt ensam med sig själv och sina tankar.
I thrillern irrade huvudpersonen ensam omkring i mörkret
i källargångarna under ett sjukhus som behandlade psykiskt sjuka brottslingar,
dömda till vård.
Kanske inte något vi har erfarenhet av att göra men
som kan ge en bild av hur det kan kännas i ensamhetens och rädslans mörker.
Strax före gryningen, då det är som mörkast och
mången människa är som skörast, då minnen av sorg och förlust, eller minnen av
svek kan svämma över en försvarslös själ. Kanske också rädslan för döden. Det
är som ett upprört hav i bröstet där stormen plågar och sliter i oss.
Det är då han kommer till oss och det är då vinden
lägger sig och vågorna hejdas.
Han sträcker ut sin hand och säger: ”Lugn, det är
jag. Var inte rädd. Kom, jag tar emot dig.”
Att våga tro är att ta emot handen som räcks oss.
Bara så.
Gryningsljuset kommer att öppna våra ögon och vi
kommer, så småningom att se; ansikte mot ansikte.
5 comments:
jag har haft många - otroligt många - sådana nätter, men aldrig att jag känt Guds närvaro då. Aldrig.
Att våga tillit är inte detsamma som att känna den, tänker jag. Våra känslor är inte avgörande för Guds närvaro men min tro är att Gud ändå är närvarande när det stormar som värst inom oss.
Visst är man ensam i världen om man ligger vaken klockan fyra på natten. Det är andra ljud och andra dofter och hela världen ser annorlunda ut.
Nätter kan vara hemska, men ibland också en stund då man får vi till eftertanke. Det är i mörkret som ljuset syns tydligast. Halkade in här, då jag googlade på den gamla fina låten Don't give up.
Det är då, eller vid fem som jag vaknar. Oftast av en dröm men det kan vara av en svettig 10-åring som klämmer sej nära nära också. Så börjar tankarna snurra. Vad hände? Varför? Varför just jag, just vi? Fanns det ingen elak oälskad som kunde ha drabbats i stället?
Och Gud vet jag inte längre var jag har alls.
Post a Comment