Just återvänt efter en ovanligt lång sopplunch i en av våra församlingar. Vi har soppluncher växelvis mellan våra församlingar. Det är något som uppskattas av många och mixen av andakt, god soppa och lite underhållning är ett koncept som går hem. I dag hade vi en kvinna som underhöll oss med berättelser från sin barndom och uppväxt på 30 och 40-talet, berättelser som varvades med dikter och roliga anekdoter. Mycket igenkännande för alla äldre men också uppskattat av oss yngre.
Det som berörde mig mest var kärleken mellan denna kvinna och hennes numera blinde man. Bara för ett år sedan gick hon igenom en stor och riskfylld hjärtoperation och oron var stor för att hennes man skulle bli ensam, som hon uttryckte det. Nu gick ju det hela bra och hon uttryckte en stor glädje och tacksamhet att få komma helskinnad hem till sin käre make. Maken är för övrigt en hejare på att väva dukar trots synbortfallet och det var svårt att fatta att han faktiskt är blind med tanke på hans engagemang i samtalen kring bordet.
2 comments:
Hm, varför skulle man inte kunna vara engagerad i samtal och diskussioner pga att man är blind?
Visst, men tyvärr har jag erfarenhet av att många synskadade drar sig undan pga osäkerhet i sociala sammanhang.
Post a Comment