Jag går för att hämta vatten. Krukan tycks alltid vara tom. Jag måste gå hit mitt på dagen i värsta hettan för att slippa möta någon av de andra. De som viskar och pratar bakom min rygg. De som tror att de vet allt om mig. Jag har ett mörker och en sorg i mitt inre. Så mycket gick fel i mitt liv. Jag ser ingen ljusning. Jag är alltid törstig. Det är en törst i mitt inre som inget kan släcka. Jag är så trött och besviken, besviken på alla män som lovat mig kärlek och omtanke men som bara svek och stängde till alla dörrar av möjligheter. Tack vare dem vände alla mig ryggen.
Nu står det en man vid brunnen. En utlänning är det också. En sån där som brukar ropa glåpord. Jag blir nervös och stannar till. Han ber mig om vatten. Otroligt! Han pratar med mig som jag vore en viktig person fast jag snart inser att han vet allt om mig. Han säger att han har levande vatten som jag kan få.
Först förstår jag inte vad han menar, egentligen begriper jag inte nu heller men det händer någonting med mig när jag blir bemött på det här sättet.
Det är något som börjar porla härinne i mig och nu vill jag bara ställa ner min kruka och skynda mig och berätta för alla. Jag bryr mig inte längre om vad folk ska säga eller tycka om mig för jag har blivit sedd som den jag är och nu vågar jag se mig själv på riktigt också. Det här måste andra få höra.
Vattenkrukan blir kvar och hon skyndar iväg för att berätta om sitt möte med honom som vet allt om henne.
Kvinnan har blivit erbjuden det levande vattnet och kanske utan att riktigt förstå så har hon tagit emot detta vatten.
När en människa blir sedd på riktigt, inte sedd för vad hon gjort eller inte gjort, utan sedd för att hon är en människa som du och jag, då händer det något. I ett möte där alla förutfattade meningar smulats sönder. I ett möte där ingen lyssnar på illvilliga röster eller fördömande ord.
I ett möte när man vågar möta sitt eget hjärta. Bara i ett sånt möte kan levande vatten tas emot och drickas. När det grumliga stillastående vattnet i skuldens och skammens mörka brunn plötsligt sinar och en frisk källåder letar sig fram i det allra innersta.
Att ta emot livets vatten tvingar mig att lämna den unkna brunnen i mitt inre, låta krukan stå och möta tillvarons verkliga djup, livets källa.
Tuesday, January 25, 2011
Friday, January 21, 2011
Saturday, January 8, 2011
Inför söndagen, den första efter Trettondedagen
Paradiset. Kanske är det när man ligger i mammas mage omsluten av det varma fostervattnet. Kan det finnas en tryggare tillvaro? Allt liv har uppstått i vatten så
det är ingen tillfällighet att vårt dop sker i vatten, det viktigaste grundelementet tillsammans med luften som omger oss.
I höstas badade jag i Medelhavet och jag minns känslan av att omslutas av det mjuka varma vattnet. Känslan av att bli buren när man släpper taget. Att överlåta sig åt detta vatten i tillit. Att se solen stiga över bergskammen samtidigt som man tar några simtag. Aldrig ville jag lämna detta vatten.
Men precis som barnet som snart ska födas kan jag inte stanna i paradiset. Men jag bär det med mig i minnet och i mitt hjärta. Så är det med dopets vatten. Det finns kvar som en osynlig vattenstämpel. Ett tecken på överlåtelse och tillit, ett tecken på tillhörighet. Vad som än händer mig i livet så är jag buren.
När Jesus kommer upp ur floden med vattnet droppande från sin kropp har nånting hänt. Det är en vanlig dag och solen speglar sig i det upprörda vattnet där dopet just har skett. Johannes står forfarande kvar en bit ut i floden med händerna skålade, lätt knäppta som till bön. Anden, gudsnärvaron upplevs i en duvas skepnad och en röst viskar i vinden, du är älskad och utvald.
I sanden kring Jesus fötter har dropparna från dopvattnet bildat små pölar som strax dunstar till ånga under solens värmande strålar. Hans dopvatten stiger uppåt som ånga och faller ner som regn över hela mänskligheten.
Den mänsklighet som han, just i dopets ögonblick tagit in i sitt hjärta för att dela allt med. Allt med oss. Glädjens dårskap, sorgens förtvivlan, dagar och nätter, värme och kyla, smärta, död och uppståndelse.
Jesus bär oss i sitt hjärta, för dopets ögonblick är ett sånt ögonblick som aldrig upphör. Så är Jesu dop och så är vårt dop, ett ögonblick som aldrig upphör då han tar oss till sitt hjärta och vi får bära Gud i våra hjärtan. Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Vi är bärare av hopp och vi får dela det med varandra.
det är ingen tillfällighet att vårt dop sker i vatten, det viktigaste grundelementet tillsammans med luften som omger oss.
I höstas badade jag i Medelhavet och jag minns känslan av att omslutas av det mjuka varma vattnet. Känslan av att bli buren när man släpper taget. Att överlåta sig åt detta vatten i tillit. Att se solen stiga över bergskammen samtidigt som man tar några simtag. Aldrig ville jag lämna detta vatten.
Men precis som barnet som snart ska födas kan jag inte stanna i paradiset. Men jag bär det med mig i minnet och i mitt hjärta. Så är det med dopets vatten. Det finns kvar som en osynlig vattenstämpel. Ett tecken på överlåtelse och tillit, ett tecken på tillhörighet. Vad som än händer mig i livet så är jag buren.
När Jesus kommer upp ur floden med vattnet droppande från sin kropp har nånting hänt. Det är en vanlig dag och solen speglar sig i det upprörda vattnet där dopet just har skett. Johannes står forfarande kvar en bit ut i floden med händerna skålade, lätt knäppta som till bön. Anden, gudsnärvaron upplevs i en duvas skepnad och en röst viskar i vinden, du är älskad och utvald.
I sanden kring Jesus fötter har dropparna från dopvattnet bildat små pölar som strax dunstar till ånga under solens värmande strålar. Hans dopvatten stiger uppåt som ånga och faller ner som regn över hela mänskligheten.
Den mänsklighet som han, just i dopets ögonblick tagit in i sitt hjärta för att dela allt med. Allt med oss. Glädjens dårskap, sorgens förtvivlan, dagar och nätter, värme och kyla, smärta, död och uppståndelse.
Jesus bär oss i sitt hjärta, för dopets ögonblick är ett sånt ögonblick som aldrig upphör. Så är Jesu dop och så är vårt dop, ett ögonblick som aldrig upphör då han tar oss till sitt hjärta och vi får bära Gud i våra hjärtan. Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Vi är bärare av hopp och vi får dela det med varandra.
Tuesday, January 4, 2011
Subscribe to:
Posts (Atom)