Advent

Var tog tiden vägen? In i evigheten…

Redan vinter och strax första advent. Åter ska vi se honom rida in på den lilla åsnan, fredens symbol. Men kanske inte den fred som många hoppades på. Romarnas ockupation fortsatte och besvikelsen blev stor. Skulle inte han vara messias som kom för att befria oss och kasta ut inkräktarna? Nej, han duger ju ingenting till. En löjlig figur som säger att barnet är störst i Guds rike. Kanske en galen man eftersom han påstår att de sista ska komma först. Vi då, vi som har varit så duktiga, arbetsamma och gudfruktiga, är allt vårt slit förgäves?

Vem kan tro att han är den som skulle komma? Om man inte föds på nytt kan man inte komma in i Guds rike, så sa han. Bah, ett sådant flum. Ska något bli gjort så får vi väl göra det själva…

Så vrider sig tidens axel och vi ser de två figurerna som strävar mot Betlehem. Han som skulle komma är ännu inte född. Han som sa att seende inte ser och hörande inte hör om de inte vill förstå, om de inte vill tro att Gud blev människa. Han som besökte de mest föraktade i samhället och delade brödet och vinet med varje människa som tog emot honom och som anade vem han var.

Så stiger en stjärna på himlarunden, i en annan tid men också nu, i Guds eviga nu. Några kloka och visa förbereder sig på en lång färd för att möta ett barn som ska födas. Ett barn som ska plantera ett frö och ur det fröet ska riket växa som ett träd och breda ut sina grenar över hela världen.

Den väntande mamman nynnar på en sång där hon går. Det är en sång om glädje och förväntan. Ännu vet hon inte vad som väntar av sorg och smärta och människors hårdhet och kärleksbrist. Men hon vet att hennes barn ska förändra världen med sin kärlek.

En underbar historia

YouTube - THE DANISH POET

U2 & Green Day - The Saints Are Coming , Beautiful Day [Live in Lou...

Louis Armstrong - When The Saints Go Marching In

Döden

Det är märkligt att jag inte sett honom nu.
Den här tiden på året när vi pratar som mest om honom och beklagar och förbannar hans existens.
Fast kanske är det just därför han håller sig undan? Ändå, jag skymtar honom i ögonvrån då och då.
När livet är som vackrast och skörast då blir han mer tydlig, som det möjliga och tragiska alternativet till allt som är gott och starkt.

När vi verkligen tar in hur mycket livet betyder för oss och hur gärna vi vill vara med, ja då framträder hans gestalt med skarpare konturer.

Just nu förbereder jag texter och predikan inför allhelgonahelgen och här är han närvarande på många sätt. Kapuschongen guppar förbi när jag läser och jag anar den glittrande blicken i nacken.
Men han vet att han inte kommer att få sista ordet.

Hittar ett par rader i en bok:
Döden är inte att ljuset förintas.
Det är att släcka lampan för att morgonen har grytt.

För den som inte är bekant med mina ”samtal” med döden finns länkarna här:
http://madicken-teolog.blogspot.com/2008/11/domsndag.html
http://madicken-teolog.blogspot.com/2008/12/natten-ska-lysa-som-dagen.html
http://madicken-teolog.blogspot.com/2009/04/fran-dod-till-liv.html

YouTube - We are all individuals!