Advent

Var tog tiden vägen? In i evigheten…

Redan vinter och strax första advent. Åter ska vi se honom rida in på den lilla åsnan, fredens symbol. Men kanske inte den fred som många hoppades på. Romarnas ockupation fortsatte och besvikelsen blev stor. Skulle inte han vara messias som kom för att befria oss och kasta ut inkräktarna? Nej, han duger ju ingenting till. En löjlig figur som säger att barnet är störst i Guds rike. Kanske en galen man eftersom han påstår att de sista ska komma först. Vi då, vi som har varit så duktiga, arbetsamma och gudfruktiga, är allt vårt slit förgäves?

Vem kan tro att han är den som skulle komma? Om man inte föds på nytt kan man inte komma in i Guds rike, så sa han. Bah, ett sådant flum. Ska något bli gjort så får vi väl göra det själva…

Så vrider sig tidens axel och vi ser de två figurerna som strävar mot Betlehem. Han som skulle komma är ännu inte född. Han som sa att seende inte ser och hörande inte hör om de inte vill förstå, om de inte vill tro att Gud blev människa. Han som besökte de mest föraktade i samhället och delade brödet och vinet med varje människa som tog emot honom och som anade vem han var.

Så stiger en stjärna på himlarunden, i en annan tid men också nu, i Guds eviga nu. Några kloka och visa förbereder sig på en lång färd för att möta ett barn som ska födas. Ett barn som ska plantera ett frö och ur det fröet ska riket växa som ett träd och breda ut sina grenar över hela världen.

Den väntande mamman nynnar på en sång där hon går. Det är en sång om glädje och förväntan. Ännu vet hon inte vad som väntar av sorg och smärta och människors hårdhet och kärleksbrist. Men hon vet att hennes barn ska förändra världen med sin kärlek.