Det kom ett brev...

”Gud är oss närmare än det förgångna”. Citatet är från Dietrich Bonhoeffer som skriver detta när han sitter fängslad 1944 i Berlin-Tegel.

Med detta inleds adventsbrevet till oss präster i stiftet, brevet skrivs av vår biskop Martin Lind.
Det handlar om minnen som förföljer oss. Hur minnen har en tendens att rida oss människor. Befrielsen är att få höra att Gud är oss närmare än det förgångna.

Det här brevet kom så passande då jag just nu läser Theodor Kallifatides ”Det gångna är inte en dröm”. Kallifatides berättar om sin barndom och uppväxt i ett turbulent Grekland. Det finns glädje och det finns grymhet. Det finns stunder av missmod och stunder av hopp. Det politiska uppvaknandet och hans möte med litteratur och filosofi. När han lyssnar till ett musikstycke är det: ”Som att se någon skaka hand med Gud. Hur beskriver man det?”

Som en röd tråd genom berättelsen glimmar försoningen. Den lyser mellan raderna, tröstar och läker.
Detta oerhörda att kunna försonas med det förflutna trots all smärta och svek och att låta det goda som ändå finns och har funnits hos människor i ens liv få bli den bro som man fortätter sin livsvandring på.
Går vi på den bron så lyfter vi oss över det hotande hav som vill dränka oss i hämnd eller bitterhet. Det insåg Bonhoeffer och det inser Kallifatides. Den insikten är också ”som att skaka hand med Gud”

Gud är alltid närmare mig än det förgångna som ibland vill göra illa. Genom försoningen blir jag en verklig människa.

När Kallifatides återvänder till sin födelseby efter 62 år kan han försonas med byn där hans far förråddes:
”Det gångna var tillbaka igen. Det gångna var inte en dröm, fast man kunde leva vidare.”