Midfastosöndagen

Det är en väldig trängsel här. Han trodde inte ens att han skulle få någon båtplats hit. Vuxna människor kan vara så själviska. Många av dem förstår inte att även barn vill vara med när det händer något viktigt. Han var inte bara nyfiken som faktiskt många av de vuxna här. Han var en som funderade mycket över livet och meningen.

Hans mamma brukade ibland säga att han var lillgammal. Fast det sa hon på ett kärleksfullt sätt. Pappan sa att han var en klok grabb och rättvis mot sina syskon. Småsyskonen älskade honom för han delade alltid med sig om han hade något gott. Han gömde aldrig undan något för sig själv. Vad skulle han ha för glädje av det? Det är klart man delar.

Han hade hört talas om den här nya predikanten när de vuxna pratat och det var något som han hade fäst sig vid. När han satt där inklämd i båten på väg över sjön funderade han på vad som gjort att han ville följa med och lyssna. Han hittade inga ord för det och han hade fullt upp med att hålla fast sitt matpaket som mamman skickat med honom. Hon brukade alltid göra det, skicka med ordentligt med mat för hon visste ju att han gärna delade med dem som inget hade.

När de kom iland var han snabb, ja han småsprang upp för bergssluttningen för att hinna före alla de vuxna. Där uppe på berget satt mästaren med sina närmaste lärjungar. Nu blev han nästan lite blyg. Tänk om de skulle vifta bort honom bara. Då reste sig en av lärjungarna och vinkade fram honom. Han hörde att de pratade om mat och om hur det skulle kunna räcka till alla.

Mamma gjorde i ordning det här matpaketet åt mig sa han försiktigt och visade innehållet med de fem fina kornbröden, bakade på morgonen och de två fiskarna, stekta på morgonen.

Lärjungen som hette Andreas berättade för de andra om vad pojken hade och tillade: fast det räcker ju inte långt.

Mästaren såg på pojken och sa: låt folk slå sig ner…
Och det gjorde man. Han tog emot brödet som pojken räckte honom och tackade Gud och började bryta det i bitar och dela ut. Detsamma gjorde han med fiskarna.

Pojken tittade sig omkring och såg hur folk plockade med sina ränslar och hur det dukades upp överallt till måltid. Armar sträcktes kors och tvärs när man räckte varandra av maten och några vattenkrus flyttades mellan olika händer. Det är inte bara jag som har mat med mig tänkte pojken.

Mästaren började prata, han sa: Guds bröd är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv.
Då sa någon: det brödet vill vi ha, alltid. Mästaren sa: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra och den som tror på mig ska aldrig någonsin törsta.

Pojken såg på Mästaren som mötte hans blick. De log mot varandra och pojken visste i sitt hjärta att det Mästaren sa, det var sant.