Ett mejl damp ner med information om prästfortbildningsdagarna i poetisk teologi. Lite småirriterad upptäcker jag att vi ska läsa en bok innan kursen. Det ville jag veta tidigare. Nåväl, beställde boken direkt från Bokus och efter några dagar låg den på skrivbordet.
I går kväll började jag motvilligt läsa. Motvilligt för att tiden blev knapp och så måste jag ju få bearbeta min irritation.
Författaren är Lina Sjöberg och boken som är hennes debutroman heter Resa till Port Said. Lina är teol.dr. i GT:s exegetik i Uppsala och skall föreläsa tillsammans med Erik A. Nielsen, professor i litteraturvetenskap i Köpenhamn på denna prästfortbildning nästa vecka.
Nå, tillbaka till boken som till stor del består av brev som förblir obesvarade. Breven skrivs i olika tider av olika kvinnor. Berättelsen knyter även samman några människors liv från dåtid till nutid. Som kursdeltagare ska jag välja ut ett brev som jag skulle vilja svara på. Jag ska formulera ett svar, gärna genom att relatera till mitt eget liv och vad det innebär att vara människa.
Jag har bara läst drygt en tredjedel av boken men redan drabbats av den där upplevelsen av tidens begränsning och livets skörhet. Frågorna kommer verkligen till en själv utan att man behöver leta. Lever jag det liv jag vill leva? Får mina egna drömmar plats eller uppfyller jag bara andras önskemål om hur livet ska levas? Vad vill jag och när ska jag göra det? Tiden är ju begränsad…
http://www.ebfa.se/templates/EBFATemplates/EBFABook____2195.aspx
7 comments:
Åh vad jag vill följa med dig på fortbildn.dagarna! Jag har läst boken och tyckte mycket om den. Hade gärna jobbat med den uppgift ni fått. Jag hörde Lina S sommarprata i somras, så klok. Senare visade det sig att jag har haft en del kontakt med hennes pappa, som jobbar i vårt stift. Hoppas ni får fina och givande dagar!
:-) Ja, jag ser fram emot kursen önskar bara vi fått veta om boken tidigare!
Bara att du tänker så om livet kanske är en väckarklocka?
Säger han som verkligen lever livet! (;-)
Det är ingen ny upplevelse Jerry! Inte heller jag har färdats på en räckmacka genom livet men jag väljer bort att vara privat i min blogg, däremot vill jag gärna vara personlig och beröra det som de flesta av oss kan känna igen sig i.
Så träffande, livets örfilar.
Ska lägga det på minnet :-)
Ser jag till mig själv dyker de verkligen upp när jag minst anar. Så var det med ett dödsfall nyligen som skakade om mig...
Men eftermälet var vackert, en tröst i det sorgerliga.
Så kan det också kännas när dataprogram uppgraderas utan att jag får sitta nöjd med det gamla jag behärskar. Så jag förstår precis hur du suckar när inte du får styra.
Hoppas själva kursen blir bra :-)
madicken: Jag önskar så att jag kunde ha den skillnaden jag med, att inte vara alltför privat i min blogg. Men jag kan inte. Det är för mig ett sätt att överleva och då kan jag inte utelämna det privata. Jag berättar inte heller allt.
För mig är det svårt att hitta skillnaden mellan just privat och personlig eftersom det för mig går in i varandra så mycket.
Förstår vad du menar Jerry och det är väl bra att möjligheten finns att välja hur mycket man vill skriva eller inte skriva om det privata och, visst tangerar det personliga också det privata ibland...
Post a Comment