Fjärde söndagen i påsktiden

Det blir sällan som vi tänkt oss. Livet tar ibland en vändning vi aldrig kunde ana.
De utmattade, rädda och förvirrade lärjungarna kring Jesus kan få oss att känna igen oss själva. Pendlingen mellan hopp och förtvivlan.
Den svåra sorgen och den spröda lyckan.
Planerna som går åt skogen, besöket som aldrig blev av, det plötsliga dödsfallet ingen kunnat ana och så är det mesta alldeles för sent.
Hur kunde det bli så här?
Varför är det så svårt och varför gör det så fruktansvärt ont?

Vi vet bara att vi måste igenom det och fast vi inte i vår vildaste fantasi kan föreställa oss att glädjen någonsin kommer åter, att livet återvänder.
Så händer det.
En dag glimmar det liksom till någonstans och en plötslig mjuk beröring,
som av en fjärilsvinge snuddar mot kinden.
Det är hoppet som återvänt, det är kärlekens makt,
det är livet som inte ens döden kan utplåna – för det strålar ut från Guds eget hjärta.
Det här är vägen till livet.