Tankar inför Kyndelsmässodagen

Det var en dag som alla andra dagar och ändå inte. Om morgonen vid soluppgången stapplar han fram i de slitna sandalerna på de dammiga vägarna, genom trånga gränder, med hoppet fladdrande i bröstet. Visst, hoppet hade bott där länge, i djupet av hans hjärta. Men varje dag då solen åter dalade bakom tempelmuren hade han fått gå långsamt och trött hem igen. Genom de mörka gränderna. Tomhänt, igen och igen.
Symeon var hans namn, Symeon väntaren.

Det var en dag som alla andra dagar och ändå inte. Vinden susar i trädens bladverk och skratt av barn hörs någonstans ifrån. Symeon stapplar mödosamt vägen upp mot templet. Solen stiger allt högre på himlavalvet och Symeon känner hoppets vingar fladdra allt ivrigare i bröstet.

Med ögon som övat sig att se det andra har svårt att se, upptäcker han nu något då han närmar sig templet. Genom folkträngseln på tempelplatsen makar han sig fram. Han är välkänd av alla och folk lämnar plats för den gamle. Symeon tar sikte på den lilla familjen som står och handlar offerduvor och medan Josef söker efter pengar till betalningen tar Symeon försiktigt barnet ur Marias famn, lyfter upp honom och utbrister i den första kyndelsmässokantaten. Han har förstått att detta barn är ljus, Symeon bär ett ljus.

Maria hade burit barnet under sitt hjärta, hon hade burit det hit till templet som seden bjöd. Några ögonblick får Symeon dela bärandets gåva med henne.
Den unga kvinnan, den gamle mannen; man eller kvinna, ålder, tid eller plats spelar ingen roll. Att bära ljuset är allt.

Med ljusets värme i sitt hjärta kan nu den gamle Symeon leva sina sista år i förvissningen om att Guds ljus omsluter allt, ända in i döden. I kväll går han inte tomhänt hem. Vad gör det att gränderna är mörka och sandalerna slitna. Han hade burit ljuset och det lyser av frid över mörka gränder och ett gammalt människohjärta.