Apropå...

Sverige, en ankdamm?

Gåta

Är det jag eller är det hösten som är på väg?

Inför helgen, svensk psalm 256

Var inte rädd.

Det finns ett hemligt tecken,

ett namn som skyddar dig nu när du går.

Din ensamhet har stränder in mot ljuset.

Var inte rädd. I sanden finns det spår.

Han älskar dig,

han väntar dig i kväll –

en kväll när du förstår hans hemlöshet

och hur han längtar efter dina steg:

från evighet har han stämt möte här.

Var inte rädd.

Det finns en mörklagd hamn,

du ser den inte nu, men färdas dit.

En dag skall du bekänna högt hans namn,

hans kärleks frid som ingenting begär.

Du är på väg.

En dag blir natten vit.

En dag och stjärnor växer ur hans famn.

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,

du ser den inte nu, men färdas dit.

Ylva Eggehorn

Så mycket det ÄR!

När jag tittar i min kalender så tänker jag att en höstsemester skulle sitta fint...

Kyrkvalet

Och idag går vi och röstar.

Mff..

Jag är väldigt skeptisk till sjukvårdsupplysningen kan jag säga nu efter gårdagkvällens skrämskott beträffande en liten person i min närhet...

Brrr

Men hur kallt var det i natt?
Vaknade med rimfrost på tårna...

M Birros nya blogg

http://blogg.passagen.se/marcusbirro/

Ansikts...

YouTube - Ansiktsburk

Ja, ja - nu är jag på ansiktsboken också efter alla vänliga uppmaningar.
:)

En del att smälta

Efter en halv söndag med de nya konfirmanderna inleddes veckan med att stiftets präster och diakoner samlades i stiftsstaden i tre dagar under temat "Människan är alltid större". Föreläsningar har varvats med gudstjänster, film, samtal, god mat och underhållning. Och så vill man ju prata med alla dem man nästan bara hinner träffa just såna här dagar.
Sa jag att jag är trött?

Vila och arbete

Ett dygns andhämtning i det vilda under den bleka septembersolen. De första löven har redan singlat ner på marken, fast det låtsas vi inte se..
Allt är så tyst och stilla. Bara gärdsmygen hörs ibland där den smyger i undervegitationen och korpen talar om att den finns minsann.

Färgerna förändras och dofterna är annorlunda.
En liten paus innan arbetet tar över igen.

I morgon första träffen med de nya konfirmanderna sedan inskrivningen förra söndagen. Det blir spännande..

Så...pass?

I morse satt vi kaffet i vrångstrupen när vi läste om en beslagtagen moped som framfördes i trafiken. Enligt notisen var den både oförsäkrad och avslätad (!)

Apropå strupe blev jag påmind av någon som sett att struprännor fanns att köpa. Kanske bra att ha när man sätter kaffet i halsen...

Jag vet inget om morgondagen.
Men jag vill vila i din hand.
Jag i dig, och du i mig,
liksom du är i allt.

Bergen, havet, himmeln.
Gräset, mossan, träden.
Sparven, svalan, haren.
I alla människor.

Med dig är jag en del i allt.
Detta fyller mig med trygghet.
Att inte veta något om morgondagen.
Men att våga vila i din hand.

Ulf Nilsson

Livet, på djupet

Den vindstilla morgonen ror jag ut ett stycke på sjön. Efter en stund drar jag upp årorna och låter dem vila i tullarna.
Sjön är spegelblank. Endast lommen spränger den vilande vattenytan. Jag hör koltrasten och rödhakarna kvirra från träden i skogen.
Jag blundar för att lyssna in en sång långtifrån.

-Nu kan det väl smaka med lite kaffe!

Jag tappar nästan balansen och får ta tag i båtrelingen.

- Är du inte klok, ska du skrämma livet ur mig?
Inser genast det absurda i frågan samtidigt som jag stirrar på den framsträckta kaffemuggen som han håller i sin hand. (Brukar han ha vita handskar?)

Är det inte märkligt hur han dyker upp i de mest oväntade ögonblicken? När livet är som starkast och vackrast, ja då kommer hans löjliga kapuschong guppande fram i min väg.

- Drick kaffet nu. Det är nybryggt.
Funderar en sekund över när/var/hur han har bryggt kaffet innan jag greppar muggen.
Det smakar faktiskt gott.

- Så ofta som jag går över kyrkogårdar och besöker gravkapell. Det är väl där du borde hålla hus?
- Vad skulle jag göra där? Där finns inget arbete för mig. Min plats är bland de levande.

Ja, för att skrämma upp och oroa, tänker jag.

Då glittrar det till under kapuschongen...

- Nu ska du inte vara så arg. Jag hjälper också till att få människor att ta sina liv på allvar och att få dem att se vad som är viktigt i livet. Vågar de inte möta mig, hur ska de då våga möta livet på djupet? Förstå att ta vara på allt detta vackra och vårda sina relationer.
- Jovisst, kanske det. Men många blir ju brutalt påminda om din tillvaro innan de hunnit reflektera över sånt.
- Jo (han suckar) Jag kan ju inte utföra mirakel.
- Nä, det är väl inte din uppgift precis…

Jag dricker ur sista kaffeslurken och där, på botten av muggen framträder en bild.
Det är bilden av timglaset, symbolen för tidens obevekliga gång.

När jag ser upp är han naturligtvis borta och jag ser en fisk, en abborre ligga och sprattla på durken. Var kom den ifrån?

Fisken, de kristnas äldsta symbol, det hemliga tecknet som ritades i sanden eller ristades på muren för att meddela de troende att här finns vi, här möts vi och firar gudstjänst. Ordet fisk på grekiska avslöjar initialerna för Jesus Kristus.

Jag lyckas fånga upp den sprattlande fisken och kasta ut den i sjön, till dess rätta element. Nånstans hör jag orden; ”kasta ut på djupet”.

Lukas 5: 1-11

Full fart

YouTube - Turbo Hamster

Det gäller bara att hålla balansen.
:)