Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden.
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen som klamrar sig fast ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet,
lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vår förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer med förtroende den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Tomas Tranströmer