Kärlekens väg

På askonsdagen börjar fastan och fastlagssöndagen är söndagen innan fastan då vi firar det goda i livet, allt vi är tacksamma över. På många håll har man karnevaler den här tiden och festar rejält innan man går in i fastans måttfullhet.

Vi svenskar är ju ofta så där lagom och vi har inte heller några riktiga karnevaler, inte heller blir fastan så påtaglig för de flesta av oss. Men det finns en poäng i att ändå markera den här skillnaden i kyrkoåret. Kyrkoåret följer ju en rytm precis som kalenderåret gör. Vi har också som individer olika faser som vi befinner oss i.

Nu kanske inte vår egen rytm alltid stämmer överens med kyrkoårets rytm. Det är ju inte så lätt att vara glad och tacksam i fastlagstiden om man precis har drabbats av sorg.

Kyrkoåret bestämmer inte hur vi känner oss, lika lite som kalenderåret gör det. Har man drabbats av sorg mitt i vårtiden när fåglarna kvittrar och solen värmer gör det ändå lika ont.

Men hur vi än känner och hur vi än mår – så rör sig strömmen av Guds kärlek genom våra liv.

Margareta Melin diktar:

Jag tar koppen i mina händer
och dricker långsamt.
Din kärlek dricker jag
din önskan att jag ska leva
att jag ska orka
att jag ska vara lycklig.
Det är din kärlek jag dricker.