Mitt barn har fått barn!

Sitter och läser slutet av Mödrar och söner av Theodor Kallifatides när telefonen ringer kvart i sju på kvällen.
- Det är på gång nu, vi är på förlossningen, säger sonen, mellanbarnet mitt.
- Okej, ring min mobil sedan, vad klockan än är.
Om jag inte haft viruset from hell i kroppen hade jag förmodligen satt mig i bilen och kört de 10 milen. I stället försöker jag vila lite på soffan fast hostan stör mig.

Mitt barn ska ha barn! Så tänker jag och slungas de dryga tjugo åren tillbaka i tiden då han föddes och barnmorskan skällde på mig för att jag inte larmat personalen. Men jag ville vara ifred och inte som första gången vara omringad av läkare, deras kandidater och annan vårdpersonal som ville känna, trycka, mäta och klämma. Jag sov mellan värkarna, tacksam att få vara ifred och jag lyssnade på radion. Minns att de spelade Woman med John Lennon innan personalen dök upp och sen gick allt så fort.

Kvart i två på natten ringer sonen. Det har gått bra allting och han är så där upprymd som man bara kan vara när man just fått barn. Nyss var jag själv där. Nu har mitt barn fått barn. Det är en pojke, fast det visste vi ju redan. Vi gråter en skvätt...