Thursday, April 21, 2011

Skärtorsdag

Skärtorsdag och har firat morgonmässa med kollegor.
I kväll celebrerar jag skärtorsdagsmässa i vårt kor.
Sol och varmt och jag önskar alla en fin påskhelg!

Friday, April 1, 2011

Midfastosöndagen

Svensk psalm 398 Brödet är ett, brutet för alla, skörd av åkrarnas jord. Herren är en, given åt alla här vid nattvardens bord. Vi reser ett tecken, rättvisans tecken, måltid delad med alla. Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla. Kalken är en, delad av alla, vin till glädje och sång. Herren är en, frälsning för alla, vanns på korset en gång. Vi reser ett tecken… Nu är vi ett, Herren är allas, öppnar ögon att se. Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge. Vi reser ett tecken…

Saturday, March 19, 2011

Skräddaren i det tysta

Hade ett möte med han som syr kostymer i det tysta.
Återkommer när jag smält intrycken...

Wednesday, March 16, 2011

Tänker bara högt

Att han som syr kostymer i det tysta inte alltid är så diskret...

Friday, February 18, 2011

Tankar inför Septuagesima

Rädslan att bli utanför. Den börjar tidigt. Kanske redan på dagis och framförallt i skolan. Att inte få vara med. Att stå utanför den där ringen av dem som räknas. Att bli sist vald till något lagspel i gymnastiken för att ingen vill ha en med. Sen gäller det att inte komma utanför på sin arbetsplats eller i värsta fall hamna utanför hela systemet. Att inte få vara med alls.

En del av oss drabbas mer än andra och livet är inte rättvist.

Men Gud är ingen lagledare som plockar ut de bästa, de som är duktigast, snabbast och populärast. Gud sätter inga poäng på våra prestationer. Han tar inte tid på hur snabbt vi agerar. Han väljer inte ut några högpresterande och ger medaljer till. Det är snarare tvärtom; många som kommer sist ska bli först säger Jesus.

Mycket i samhället som är orättvist kan vi trots allt, på olika sätt, vara med och påverka. Ingen ska behöva bli utanför i ett land som vårt. De vuxna måste ta sitt ansvar i skolvärlden för att få stopp på mobbing och utfrysning. Sjukförsäkringssystemet måste förändras. Hur vård och omsorg behandlar människor och då särskilt de äldre, det måste vi ta på allvar. Det fungerar inte bra på alla platser och på en del, inte alls.
Bara för att nämna några viktiga ämnen.

Vi människor är duktiga på att bygga murar och staka ut gränser. Vi hindrar och stänger ute, avvisar och kastar ut.

Det vi inte kan hindra med några som helst medel är Guds nåd. Den svämmar över alla våra gränser och sköljer bort varje murad sten med den oerhörda kraft som springer fram ur Guds kärlek.

I stället för att bygga murar och stänga ute har vi den stora förmånen att låta Guds nåd strömma genom oss och öppna våra händer och våra hjärtan för de som behöver oss. Ingen av oss kan ensam rädda världen och det är inte meningen heller. Däremot kan vi vara med och bygga Guds rike genom vårt sätt att vara och handla, allt efter vår förmåga.

Gud vet vad han gör även när vi inte alltid vet vad vi borde göra.
Gud säger till oss; var inte rädda!

Tuesday, January 25, 2011

Att lämna sin vattenkruka (Joh 4)

Jag går för att hämta vatten. Krukan tycks alltid vara tom. Jag måste gå hit mitt på dagen i värsta hettan för att slippa möta någon av de andra. De som viskar och pratar bakom min rygg. De som tror att de vet allt om mig. Jag har ett mörker och en sorg i mitt inre. Så mycket gick fel i mitt liv. Jag ser ingen ljusning. Jag är alltid törstig. Det är en törst i mitt inre som inget kan släcka. Jag är så trött och besviken, besviken på alla män som lovat mig kärlek och omtanke men som bara svek och stängde till alla dörrar av möjligheter. Tack vare dem vände alla mig ryggen.


Nu står det en man vid brunnen. En utlänning är det också. En sån där som brukar ropa glåpord. Jag blir nervös och stannar till. Han ber mig om vatten. Otroligt! Han pratar med mig som jag vore en viktig person fast jag snart inser att han vet allt om mig. Han säger att han har levande vatten som jag kan få.
Först förstår jag inte vad han menar, egentligen begriper jag inte nu heller men det händer någonting med mig när jag blir bemött på det här sättet.


Det är något som börjar porla härinne i mig och nu vill jag bara ställa ner min kruka och skynda mig och berätta för alla. Jag bryr mig inte längre om vad folk ska säga eller tycka om mig för jag har blivit sedd som den jag är och nu vågar jag se mig själv på riktigt också. Det här måste andra få höra.


Vattenkrukan blir kvar och hon skyndar iväg för att berätta om sitt möte med honom som vet allt om henne.
Kvinnan har blivit erbjuden det levande vattnet och kanske utan att riktigt förstå så har hon tagit emot detta vatten.


När en människa blir sedd på riktigt, inte sedd för vad hon gjort eller inte gjort, utan sedd för att hon är en människa som du och jag, då händer det något. I ett möte där alla förutfattade meningar smulats sönder. I ett möte där ingen lyssnar på illvilliga röster eller fördömande ord.


I ett möte när man vågar möta sitt eget hjärta. Bara i ett sånt möte kan levande vatten tas emot och drickas. När det grumliga stillastående vattnet i skuldens och skammens mörka brunn plötsligt sinar och en frisk källåder letar sig fram i det allra innersta.


Att ta emot livets vatten tvingar mig att lämna den unkna brunnen i mitt inre, låta krukan stå och möta tillvarons verkliga djup, livets källa.