Rädslan att bli utanför. Den börjar tidigt. Kanske redan på dagis och framförallt i skolan. Att inte få vara med. Att stå utanför den där ringen av dem som räknas. Att bli sist vald till något lagspel i gymnastiken för att ingen vill ha en med. Sen gäller det att inte komma utanför på sin arbetsplats eller i värsta fall hamna utanför hela systemet. Att inte få vara med alls.
En del av oss drabbas mer än andra och livet är inte rättvist.
Men Gud är ingen lagledare som plockar ut de bästa, de som är duktigast, snabbast och populärast. Gud sätter inga poäng på våra prestationer. Han tar inte tid på hur snabbt vi agerar. Han väljer inte ut några högpresterande och ger medaljer till. Det är snarare tvärtom; många som kommer sist ska bli först säger Jesus.
Mycket i samhället som är orättvist kan vi trots allt, på olika sätt, vara med och påverka. Ingen ska behöva bli utanför i ett land som vårt. De vuxna måste ta sitt ansvar i skolvärlden för att få stopp på mobbing och utfrysning. Sjukförsäkringssystemet måste förändras. Hur vård och omsorg behandlar människor och då särskilt de äldre, det måste vi ta på allvar. Det fungerar inte bra på alla platser och på en del, inte alls.
Bara för att nämna några viktiga ämnen.
Vi människor är duktiga på att bygga murar och staka ut gränser. Vi hindrar och stänger ute, avvisar och kastar ut.
Det vi inte kan hindra med några som helst medel är Guds nåd. Den svämmar över alla våra gränser och sköljer bort varje murad sten med den oerhörda kraft som springer fram ur Guds kärlek.
I stället för att bygga murar och stänga ute har vi den stora förmånen att låta Guds nåd strömma genom oss och öppna våra händer och våra hjärtan för de som behöver oss. Ingen av oss kan ensam rädda världen och det är inte meningen heller. Däremot kan vi vara med och bygga Guds rike genom vårt sätt att vara och handla, allt efter vår förmåga.
Gud vet vad han gör även när vi inte alltid vet vad vi borde göra.
Gud säger till oss; var inte rädda!
3 comments:
Tack för en fin text! Jag brottas just nu med dessa problem. Att stå utanför är tufft, bra mycket tuffare än jag trodde. Och tyvärr känns Gud avlägsen emellanåt, det är som om Han/hon är svår att nå. Som om jag stänger av. Och tyvärr glöms man snabbt bort av andra människor när man inte syns eller hörs. Som om man inte finns. En kamp, men det går, det vet jag.
Tro mig Eva, jag har ockskå varit där tidigare i mitt liv och liksom känt mig stå ute i kylan och se in i fönster där lyckan och värmen tycktes råda.
När Gud känns avlägsen brukar jag tänka att det är tur att inte mina känslor avgör hans/hennes närvaro i mitt liv. Sen tänker jag på dikten om fotspåren i sanden, du vet där jag trodde mig ensam när det var som svårast för det bara fanns ett par spår och Gud säger då; det var då jag bar dig...
Ja den dikten tänker jag ofta på, den är trösterik.
Post a Comment