Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Friday, January 21, 2011
Saturday, January 8, 2011
Inför söndagen, den första efter Trettondedagen
Paradiset. Kanske är det när man ligger i mammas mage omsluten av det varma fostervattnet. Kan det finnas en tryggare tillvaro? Allt liv har uppstått i vatten så
det är ingen tillfällighet att vårt dop sker i vatten, det viktigaste grundelementet tillsammans med luften som omger oss.
I höstas badade jag i Medelhavet och jag minns känslan av att omslutas av det mjuka varma vattnet. Känslan av att bli buren när man släpper taget. Att överlåta sig åt detta vatten i tillit. Att se solen stiga över bergskammen samtidigt som man tar några simtag. Aldrig ville jag lämna detta vatten.
Men precis som barnet som snart ska födas kan jag inte stanna i paradiset. Men jag bär det med mig i minnet och i mitt hjärta. Så är det med dopets vatten. Det finns kvar som en osynlig vattenstämpel. Ett tecken på överlåtelse och tillit, ett tecken på tillhörighet. Vad som än händer mig i livet så är jag buren.
När Jesus kommer upp ur floden med vattnet droppande från sin kropp har nånting hänt. Det är en vanlig dag och solen speglar sig i det upprörda vattnet där dopet just har skett. Johannes står forfarande kvar en bit ut i floden med händerna skålade, lätt knäppta som till bön. Anden, gudsnärvaron upplevs i en duvas skepnad och en röst viskar i vinden, du är älskad och utvald.
I sanden kring Jesus fötter har dropparna från dopvattnet bildat små pölar som strax dunstar till ånga under solens värmande strålar. Hans dopvatten stiger uppåt som ånga och faller ner som regn över hela mänskligheten.
Den mänsklighet som han, just i dopets ögonblick tagit in i sitt hjärta för att dela allt med. Allt med oss. Glädjens dårskap, sorgens förtvivlan, dagar och nätter, värme och kyla, smärta, död och uppståndelse.
Jesus bär oss i sitt hjärta, för dopets ögonblick är ett sånt ögonblick som aldrig upphör. Så är Jesu dop och så är vårt dop, ett ögonblick som aldrig upphör då han tar oss till sitt hjärta och vi får bära Gud i våra hjärtan. Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Vi är bärare av hopp och vi får dela det med varandra.
det är ingen tillfällighet att vårt dop sker i vatten, det viktigaste grundelementet tillsammans med luften som omger oss.
I höstas badade jag i Medelhavet och jag minns känslan av att omslutas av det mjuka varma vattnet. Känslan av att bli buren när man släpper taget. Att överlåta sig åt detta vatten i tillit. Att se solen stiga över bergskammen samtidigt som man tar några simtag. Aldrig ville jag lämna detta vatten.
Men precis som barnet som snart ska födas kan jag inte stanna i paradiset. Men jag bär det med mig i minnet och i mitt hjärta. Så är det med dopets vatten. Det finns kvar som en osynlig vattenstämpel. Ett tecken på överlåtelse och tillit, ett tecken på tillhörighet. Vad som än händer mig i livet så är jag buren.
När Jesus kommer upp ur floden med vattnet droppande från sin kropp har nånting hänt. Det är en vanlig dag och solen speglar sig i det upprörda vattnet där dopet just har skett. Johannes står forfarande kvar en bit ut i floden med händerna skålade, lätt knäppta som till bön. Anden, gudsnärvaron upplevs i en duvas skepnad och en röst viskar i vinden, du är älskad och utvald.
I sanden kring Jesus fötter har dropparna från dopvattnet bildat små pölar som strax dunstar till ånga under solens värmande strålar. Hans dopvatten stiger uppåt som ånga och faller ner som regn över hela mänskligheten.
Den mänsklighet som han, just i dopets ögonblick tagit in i sitt hjärta för att dela allt med. Allt med oss. Glädjens dårskap, sorgens förtvivlan, dagar och nätter, värme och kyla, smärta, död och uppståndelse.
Jesus bär oss i sitt hjärta, för dopets ögonblick är ett sånt ögonblick som aldrig upphör. Så är Jesu dop och så är vårt dop, ett ögonblick som aldrig upphör då han tar oss till sitt hjärta och vi får bära Gud i våra hjärtan. Vi är mer älskade än vi någonsin kan förstå. Vi är bärare av hopp och vi får dela det med varandra.
Tuesday, January 4, 2011
Friday, December 31, 2010
Tuesday, December 21, 2010
862 Vinterpsalm

Nu stryker isen sin blånande spegel ut över fjärdens vatten. Himlen tar ner sina frostiga segel och dagsljuset jagas av natten. Låt snön lysa frid över sovande frö, och ge vintertid åt sommarens ö. Bygg bro över fjärdarnas vatten.
Mot horisonten syns skeppens lanternor under en gnistrande himmel. En lyser starkast bland tusende stjärnor en väg genom världarnas vimmel. Låt den lysa frid över barnet i stall och ge juletid åt jorden så kall. Ge natten en gnistrande himmel.
Tre vise män på sin väg över fjärden tyder profeternas stjärna. Blinkande fyrar i otrygga världen är ljus som vi följer så gärna. Låt Gud lysa frid över kyrkan på ön och ge vilotid åt sommarens frön. Sov lugnt under Betlehems stjärna.
Göran Andersson
Tuesday, December 14, 2010
Det kom ett brev...
”Gud är oss närmare än det förgångna”. Citatet är från Dietrich Bonhoeffer som skriver detta när han sitter fängslad 1944 i Berlin-Tegel.
Med detta inleds adventsbrevet till oss präster i stiftet, brevet skrivs av vår biskop Martin Lind.
Det handlar om minnen som förföljer oss. Hur minnen har en tendens att rida oss människor. Befrielsen är att få höra att Gud är oss närmare än det förgångna.
Det här brevet kom så passande då jag just nu läser Theodor Kallifatides ”Det gångna är inte en dröm”. Kallifatides berättar om sin barndom och uppväxt i ett turbulent Grekland. Det finns glädje och det finns grymhet. Det finns stunder av missmod och stunder av hopp. Det politiska uppvaknandet och hans möte med litteratur och filosofi. När han lyssnar till ett musikstycke är det: ”Som att se någon skaka hand med Gud. Hur beskriver man det?”
Som en röd tråd genom berättelsen glimmar försoningen. Den lyser mellan raderna, tröstar och läker.
Detta oerhörda att kunna försonas med det förflutna trots all smärta och svek och att låta det goda som ändå finns och har funnits hos människor i ens liv få bli den bro som man fortätter sin livsvandring på.
Går vi på den bron så lyfter vi oss över det hotande hav som vill dränka oss i hämnd eller bitterhet. Det insåg Bonhoeffer och det inser Kallifatides. Den insikten är också ”som att skaka hand med Gud”
Gud är alltid närmare mig än det förgångna som ibland vill göra illa. Genom försoningen blir jag en verklig människa.
När Kallifatides återvänder till sin födelseby efter 62 år kan han försonas med byn där hans far förråddes:
”Det gångna var tillbaka igen. Det gångna var inte en dröm, fast man kunde leva vidare.”
Med detta inleds adventsbrevet till oss präster i stiftet, brevet skrivs av vår biskop Martin Lind.
Det handlar om minnen som förföljer oss. Hur minnen har en tendens att rida oss människor. Befrielsen är att få höra att Gud är oss närmare än det förgångna.
Det här brevet kom så passande då jag just nu läser Theodor Kallifatides ”Det gångna är inte en dröm”. Kallifatides berättar om sin barndom och uppväxt i ett turbulent Grekland. Det finns glädje och det finns grymhet. Det finns stunder av missmod och stunder av hopp. Det politiska uppvaknandet och hans möte med litteratur och filosofi. När han lyssnar till ett musikstycke är det: ”Som att se någon skaka hand med Gud. Hur beskriver man det?”
Som en röd tråd genom berättelsen glimmar försoningen. Den lyser mellan raderna, tröstar och läker.
Detta oerhörda att kunna försonas med det förflutna trots all smärta och svek och att låta det goda som ändå finns och har funnits hos människor i ens liv få bli den bro som man fortätter sin livsvandring på.
Går vi på den bron så lyfter vi oss över det hotande hav som vill dränka oss i hämnd eller bitterhet. Det insåg Bonhoeffer och det inser Kallifatides. Den insikten är också ”som att skaka hand med Gud”
Gud är alltid närmare mig än det förgångna som ibland vill göra illa. Genom försoningen blir jag en verklig människa.
När Kallifatides återvänder till sin födelseby efter 62 år kan han försonas med byn där hans far förråddes:
”Det gångna var tillbaka igen. Det gångna var inte en dröm, fast man kunde leva vidare.”
Subscribe to:
Posts (Atom)