Jag sitter och arbetar med årets nyårsbetraktelse och summerar året som gått och de förväntningar som finns inför det nya året. Det hoppfulla med den arabiska våren och kampen för demokratin. Hoppet i att människor bryr sig om varandra och är beredda att dela med sig till medmänniskor som drabbats av katastrofer. Förändringar till det bättre som också kan innebära nya problem och motsättningar. Ändå, vi ger inte upp. Vi ska samsas på denna planet och vi vill ha en ren och rättvis miljö då måste vi hjälpas åt att arbeta för en värld vi alla kan leva i. Hur ett samhälle behandlar sina svagaste visar oss hur civiliserat samhället är eller inte är. Jag tänker tex på vården av våra gamla och de psykiskt sjuka, missbrukare mfl.
Det gångna årets förluster, sorgen över de som ryckts bort ifrån oss, även jag har drabbats av detta. Kraften att gå vidare, var finner man den? Och oron inför vad som väntar?
Den gud jag känner tillit för är en gud som finns med mig mitt i vardagen. Gud finns med mig i sorgen och i glädjen. Som varje förälder vill skydda sitt barn vill Gud skydda oss men som också varje förälder får erfara kan ingen skyddas från allt. Men vi kan älska och vi är älskade av den Gud som blev en av oss för att dela allt med oss.
I min betraktelse kommer jag att utgå från Psaltaren 121:
Jag ser upp emot bergen: varifrån ska jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Solen ska inte skada dig om dagen, inte månen om natten. Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig, i livets alla skiften, nu och för evigt.
No comments:
Post a Comment