Tonåringar och döden

Begravningsbranschens tidning får jag från vår begravningsbyrå och den har alltid läsvärda artiklar. I senaste numret tar man upp ungdomars förhållande till döden. Det var ju också i höstas en debatt om "döden på nätet" om vad som händer med våra bloggar och facebookskonton när vi dör, vilket förhållningssätt vi ska ha.
Att vara, eller inte vara.
　
Här handlar det om de nätsidor som upprättas till minne av t.ex någon död klasskompis och om hur det påverkar dem som tar del av de här sidorna.
Döden har tenderat att bli romantiserad och idealiserad. Man ser hur vännen blir bekräftad och hyllad efter sin död.
Vad händer inne i den unga person som tar del av detta?

I ett samhälle tar fyra unga människor med korta mellanrum, som i en kedjereaktion, sina liv.
Föräldrarna till en av dem berättar för tidningen om deras dotter som var aktiv på olika nätforum, b.la Lunarstorm där man skapade hyllningssidor till en jämnårig som tagit sitt liv. Filmer las upp på Youtube och på platsen för dödsfallet skapades en minnesplats med högar av blommor, gosedjur och småsaker till den döda.

I kyrkan talar vi mycket om värdet av riter och hur viktigt det är att kunna ta avsked. Det är också viktigt. Men här har riten blivit nästan en dödskult där döden blir ett sätt att få bekräftelse: "Nu ska väl människor ändå se mig och vad jag betyder".

En av föräldrarna menar att deras dotter som älskade livet säkert inte såg sin död som definitiv. "Kanske ville hon vara död ett tag och sen komma tillbaka och se vad som hänt".
De ungas riter och sörjande är inget vi ska hindra men vi som vuxna behöver vara på plats där ute också och vi måste våga prata om döden med våra ungdomar.

I intervjuer med tonåringar upptäckte man att de unga hade ett mycket stort intresse av att prata om tro, liv och död men sällan hade någon vuxen att dela sina frågor med. Uppfattningen om döden var ofta ett hopplock från olika livsåskådningar och man hade svårt att skilja på begrepp som återfödelse och återuppståndelse. Så finns det uttryck för primitiva, nästan arketypiska föreställningar om att vi kommer att behöva våra saker sedan också.

Döden, verklig eller en tankelek när man är femton år? Tankarna fungerar som en ventil, kanske ett uttryck för ett tänkbart hjältemod, att ta sitt liv. När de här tankarna går överstyr så tycks verklighetsförankringen försvinna. Man handlar som man vore odödlig…

Varje år tar ca 70 ungdomar i Sverige sina liv. Vi måste våga prata om döden och om livets värde med våra ungdomar. Nu finns en del vuxna som stöd ute på flera av dessa ungdomssajter och det är bra men det behövs fler.
En ung människa med hela livet framför sig ska inte behöva ta sitt liv för att känna sitt värde…

I vårt konfirmandarbete försöker vi möta tonåringarna och deras tankar och frågor. Vi tar döden men också livet på allvar. I Svenska kyrkan finns mycket erfarenhet och mänskliga resurser just för dessa viktiga möten.