Det är något särskilt med att gå i kyrkan på semestern. Att besöka en annan församlingskyrka. Tassa in på kvällens veckomässa, hälsa på kantorn som oftast är först på plats. Tända ett ljus och hålla en tyst förbön för några som står mig särskilt nära. Det doftar hemma i kyrkan, av stearin och andakt.
Så droppar de in, en efter en. Några kvinnor och en man. De talar lite med varann om krämpor och vädret, prasslar fram den första psalmen. Så kommer prästen, min kollega. Hon går runt och hälsar på oss, den lilla skaran som sitter på våra stolar i koret.
När hon hälsat på alla och återvänder till platsen vid altaret så hör jag viskningen från en av damerna;
-Korset är vänt åt fel håll.
Inser strax att hon menar korset på kalkklädet...
Mässan går lika bra för det och när prästen dukar av innan tackbönen är korset på rätt sida.
Jag gläds över att tillhöra en kyrka där man kan råka göra annorlunda. Det blir inte fel ändå.
Jag är glad över att känna mig hemma här.
Jag är också glad över att kyrkan finns där för alla som behöver den.
Just idag behövde jag den väldigt mycket.
3 comments:
Jag kan bara skriva under på allt du skriver, utom att prästen skulle vara min kollega ;) Men min arbetskamrat skulle det kunna vara i alla fall :)
Kände nästan likadant när jag nyligen var i Tyskland och deltog i en tysk protestantisk mässa. Trots det främmande språket så kändes det ändå så hemtamt på ett fint sätt.
Den världsvida kyrkan
:)
Post a Comment