Fattigsverige

Aftonbladets Jessica Ritzén: ’Känns som jag väckt liv i Fattigsverige’ Nyheter Aftonbladet

Bra att Jessica gör det här experimentet. Att hamna på välfärdssamhällets ytterkant innebär en stor stress. Jag vet – jag har varit där. Det är många år sen men fortfarande kan jag komma ihåg den där krampen i bröstet när jag satt och noggrant räknade hur jag skulle lyckas betala mina räkningar och få ihop till middagsmaten. Oftast hamnade jag på minus – och att strunta i vissa räkningar var aldrig något alternativ. Räddning på denna tid (tvivlar på att det är möjligt längre) var att man kunde få dela upp vissa räkningar på t.ex. tre månader.

Oron var konstant och det sätt man blev bemött på av socialassistenter (inte alla dock) skapade en obehagskänsla. Var 14:e dag måste man personligen gå till Socialkontoret, sitta tillsammans med de andra i det lilla väntrummet och alla ville vi nog helst sjunka genom golvet.
Det här var på den tiden innan man hade låsta dörrar till assistenternas rum. Vid mötet blev man ofta utfrågad in på bara skinnet och känslan av att vara i det underläget var väldigt förnedrande.
Oanmälda hembesök gjordes och man fick sitt hem inspekterat – också mycket förnedrande. Det förekommer förhoppningsvis inte längre.

Genom mitt arbete och även utanför, möter jag människor som är i den här situationen att de tvingas söka ekonomiskt bistånd. På vissa områden fungerar det bättre nu än förr men på andra är det betydligt sämre. Känslan av att vara beroende och att må dåligt för att pengarna aldrig räcker, den är likadan. Man känner skam.
Det är en stor och tungrodd verksamhet som socialtjänsten har. Många som arbetar där blir själva slitna och långtidssjukskrivna av att möta förtvivlade och nedgångna människor och av att utsättas för hot och trakasserier.

Till kyrkan söker sig många för att få lite hjälp – särskilt till julen och till sommaren. För de som har barn är det extra tufft att se hur deras kompisar åker på semestrar man själv aldrig kan göra. Barnbidraget räknas som inkomst och dras från den ynkliga ekonomiska norm som finns. Att veta att kompisarnas barnbidrag får användas till kläder och saker just till barnen – det gör ont, för att inte tala om de som har råd att låta barnbidraget gå direkt in på ett sparkonto som de själva får förfoga över när det fyllt 18.

Det här borde vara en politisk och socialt brännande angelägenhet – hur vi hanterar det som rör människor i beroendeställning. Det är sannerligen inte skattesänkningar vårt samhälle behöver. Det är medmänsklighet och värdighet och den som trillar på sidan, blir utstämplad och kommer i beroendeställning ska inte behöva somna varje kväll med gnagande oro i magen hur de ska klara sin försörjning.


Har lagt till Jessicas blogg i blogglistan!