Eva; http://bakomberget.blogspot.com/ skriver om att leva i nuet
och just
nu, när jag läste det kom jag att tänka på de människor som förlorat närminnet helt och inte ens minns vad som hände för fem minuter sedan.
Så fruktansvärt, att ständigt tvingas leva i nuet.
Uppmaningen att leva i nuet måste ju kännas som ett hån då.
Själv är jag tacksam för att kunna minnas och vad vore livets nu utan våra minnen?
Det är ju de som gör oss till vad vi är i detta nu.
6 comments:
Så sant. Bara inte det förgångna blir till en börda för oss så att vi fastnar. Men allt är en helhet och utan det som varit skulle det nog vara svårt att veta vem man är. Förvirrande.
Jag hade en kompis som låg på BB samtidigt med mig. Hon råkade senare ut för något (hjärnblödning tror jag) som gjorde att hon tappade minnet fullständigt. När vi träffades kände hon inte igen mig,och mindes inget av BB-vistelsen. Jag försökte uppdatera henne, men det betydde inget för henne. Tragiskt.
Vips så fick man en annan synvinkel på att "leva i nuet".
Det är ju förstås minnen och erfarenheter som gjort oss till den vi är idag... men samtidigt gäller det ju att inte bli kvar i det som varit och att kunna ta vara på stunden i stället för att oroa sig för det som komma skall...
Klurigt det där :)
Ursäkta, men jag såg bilden på höger sida. Underbar, med kaninen och lilla barnet (utklädd till ängel?) som vilar. Är det egentagen bild och får jag fråga i vilket sammanhang? Riktigt fin bild!
Nu kommentar: Hur mycket av våra personligheter finns i minnet? Måste vara riktigt eländigt att leva i nuet hela tiden. Jag gillar nuet och försöker fånga ögonblick, men skulle verkligen sakna mina minnen. Fast gör man det när man inga minnen har?
Det är inte alltit så enkelt som att "fånga dagen" om man nu är fånge i dagen...
Och om man inte är fånge i dagen får man väl söka en balans mellan nu och då. Typ.
Barnet på bilden är faktiskt en docka fast kaninen är riktig och jag minns inte var jag hittade bilden. Sen tror jag nog att man kan sakna minnen man inte har...
Jag pratade med en hemlös kvinna en gång. Det jävligaste är nuet, sa hon. Jag har ingen framtid, kan inte tänka framåt. Jag har inga rötter, klarar inte av att tänka bakåt. Livet är ett ständigt jävla nu - att överleva från ena sekunden till nästa.
Och jag har alltid tyckt att det ligger mycket i det hon sa.
Det är när vi mår riktigt dåligt som nuet blir påtagligt. Det är då som sekunderna tickar fram sakta på väggen.
Så man får nog säga att jag håller med dig.
Post a Comment