Katten hos Marta och Maria

Söndagens evangelietext handlar om när Jesus besöker Maria och Marta (Luk 10:38-42)
Jag ska inte tjänstgöra denna helg så ingen predikan är skriven men jag hittade en liten morgonbönsbetraktelse som jag skrev 2005. Den är skriven med glimten i ögat ur ett kattperspektiv och här är den:

Denna sommar har jag haft förmånen att få vara mycket för mig själv, ensam med tankar och funderingar, bara vara och betrakta. Jag har varken känt mig som Marta eller Maria, jag har snarast känt mig som katten i deras kök. Lojt har jag betraktat den ambitiösa Marta som kutat runt med sopkvasten och fejat, eller sprungit med karotterna och passat upp. Då har jag gäspat och sträckt på mig, kikat på Maria som suttit klistrad vid Jesu fötter och nästan tyckt att hon varit väl inställsam. Då har jag rest mig från min plats vid köksspisen och tassat ut i markerna.

Här har inga förväntningar ställts på mig, här har jag lugnt kunnat nosa runt i den ljumma vinden, krafsat lite i jorden, eller smugit på mössen. Jag har hört rödhakarnas kvitter och betraktat ekorrarnas lek i den höga tallen. Jag har inte ansträngt mig att duga eller vara duktig som Marta, inte heller har jag troget legat vid Mästarens fötter, jag är ju ingen hund heller! Jag har gjort som jag har velat. Och ändå har min matskål alltid varit fylld av läckerheter och friskt vatten har aldrig fattats mig. Fast jag inte har ansträngt mig och fast jag inte har fjäskat in mig. Inget har fattats mig!

På kvällen då jag återvänt till huset efter dagens upptäcktsfärd känner jag mig ändå välkommen och efterlängtad och då jag stäckt ut mig framför brasan kommer Mästaren fram och stryker mig över pälsen och kliar mig lite bakom öronen. Han tycker nog att jag är en märklig varelse men jag vet att han älskar mig ändå!