Kärleken ropar på oss från djupet av våra liv

...Den är det sannaste vi har.
Det skriver Ylva Eggehorn i senaste numret av tidskriften Trots Allt.
Följande är ett utdrag från hennes text som jag tycker är så klokt skriven:

Mer och mer grubblar jag över hur det universella i den unika berättelsen om Jesus ska kunna förmedlas. Måste vi inte våga exponera alla människor för samma slags upprop: ”tjäna varandra, älska era fiender” – utan att bry oss om vilka ideologier eller religioner som eventuellt kan associeras med det vi talar om?

Kärleksanropet är inte politiskt, inte ideologi, men det kan fylla allt det där med liv som behövs för att en sadistisk anarki inte ska ta över. Och om inte kärleken får ropa på oss om och om igen kommer allt vi rör vid, allt vi vill bygga, att sluta med flinande fångvaktare framför förnedrade kroppar.

Jag letar efter ett nytt sätt att uttrycka vad jag tror är själva poängen med det som Jesus står för: att han verkligen inte hade för avsikt att grunda en ny religion, utan att befria människan. Att hans liv och död inte ligger utanför eller ovanför det som händer i världen, utan är en tolkningsnyckel för mänskligt liv överhuvudtaget /…./

Jesus lider inte ”för” andra i bemärkelsen ”istället för” – som om Gud skulle vilja beröva oss det personliga och det unika i våra egna liv och ockupera det! – utan berättelsen om Jesus är berättelsen om Envar. Berättelsen om att Det Stora Hela på ett personligt sätt, avsiktligt, också fysiskt, historiskt, identifierar sig med varje människa. Utan förbehåll.