Hörde när David Lindgren nämnde Ersmark i melodifestivalen. Den plats från vilken min anfader kom: https://sv.wikipedia.org/wiki/Gabriel_Marklin

Du kära gamla blogg! Inte ofta jag är här och tittar till dig. Plötsligt händer det. Hur har du det? Jag ser att du fortfarande har många besökare och det glädjer mig. Kanske skulle jag ge dig en chans igen? Vi har ju haft så många trevliga stunder ändå innan facebook kom och rubbade vår verklighet... Nu är jag så innerligt trött på alla snabba inlägg och likes och undrar om vi kan bli kompisar igen? Mycket vatten har runnit under broarna sen vi sågs, jag vet, men visst finns det mycket kvar att säga ändå? Livet har så många överraskningar, både bra och dåliga och vi får ta del av dem på gott och ont. I morgon är det avslutning på julen på riktigt med kyndelsmässogudstjänst. Snön har yrt härutanför hela dagen och jag är så innerligt trött på den. Men snart kommer våren igen, det är min tröst. Hoppet om ljus och värme. Och kanske kan vi, du och jag, ta upp vår vänskap igen kära blogg <3 p="">

Visst är det något sorgligt över "halvdöda" bloggar?! Men innehavaren lever här, faktiskt! Dock tar tiden så mycket annat i anspråk. Vänder och vrider på tankar och idéer - kanske kommer jag fram till något :-)

Tiden

Det är något märkligt med tiden. En dag är det plötsligt flera månader som gått, eller år, eller decennier (men hur stavas det?) Det går inte att hålla fast den, tiden. Så hur gör man? Bara flyta med och gillar läget, eller vad? Han med huvan, ja han är ständigt närvarande. Schackbrädet står redo fast det irriterar mig, mycket. Han står där, lite i bakgrunden men ändå, alldeles för nära. Vilket blir hans nästa drag? Och vilket blir mitt?

http://www.youtube.com/watch?v=pU00jvfCUJk&feature=related

Våren

 

Markus 4:35-41

Jag läste en thriller nyligen där författaren skrev att klockan fyra på natten är den ensammaste timman på dygnet. Om det stämmer beror väl på vem man frågar och kanske vilken tid på året det är. Om det är under den mörka midvinternatten eller under den ljusa högsommartiden. Det spelar nog roll. Säkert spelar det roll var man befinner sig också, på vilken plats och i vilket tillstånd och vad som hänt oss hittills i livet.

Vad han ville säga med detta klockslag tror jag handlade om det inre mörkret och ensamheten. Klockan fyra på natten är en tid då många ännu sover medan andra ligger sömnlösa och vrider sig. En tid man är verkligt ensam med sig själv och sina tankar.

I thrillern irrade huvudpersonen ensam omkring i mörkret i källargångarna under ett sjukhus som behandlade psykiskt sjuka brottslingar, dömda till vård.

Kanske inte något vi har erfarenhet av att göra men som kan ge en bild av hur det kan kännas i ensamhetens och rädslans mörker.

Strax före gryningen, då det är som mörkast och mången människa är som skörast, då minnen av sorg och förlust, eller minnen av svek kan svämma över en försvarslös själ. Kanske också rädslan för döden. Det är som ett upprört hav i bröstet där stormen plågar och sliter i oss.

Det är då han kommer till oss och det är då vinden lägger sig och vågorna hejdas.

Han sträcker ut sin hand och säger: ”Lugn, det är jag. Var inte rädd. Kom, jag tar emot dig.”

Att våga tro är att ta emot handen som räcks oss. Bara så.

Gryningsljuset kommer att öppna våra ögon och vi kommer, så småningom att se; ansikte mot ansikte.