Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger ingenting om sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord - när jag säger dig
Var kommer barnen in
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger ingenting om sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord - när jag säger dig
Var kommer barnen in
Min värld är fattig och min dag är död
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då ondskan nått sitt mål till slut
Då har all kärlek sinat ut
Var kommer barnen in - dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång men alltför länge sen
Allt går igen - jag ser mot solen…
Barnen de minsta, de mest utsatta i världen, de som är mest beroende av omvårdnad, kärlek och trygghet. Bilder fladdrar förbi mina ögon. Bilder av barnen på Afrikas horn, bilder av barnen bland landminor och krutrök. Barnen utan trygghet, utan mat, utan framtid. Barnen som handelsvara till samvetslösa vuxna att roa sig med, plåga och utnyttja. Var kommer barnen in?
När Jesus ställer ett barn bredvid sig själv så är det inte för att vara rar och gullig eller framhålla barnet som något sött och behändigt att dekorera sig med. Barn har 0 status på många platser i världen, inte heller hade barnet någon högre status under den tid och på de platser där kristendomen börjar växa fram för 2000 år sedan. Barnet är bara en blivande vuxen utan eget värde.
Jesus ger inte bara barnet ett värde, han säger att barnet är större än alla oss och att Guds rike tillhör sådana som de. Dessutom; den som tar emot ett barn tar också emot Jesus och därmed Gud själv.
Om ni frågar mig var Gud finns så säger jag, se på barnen, de utsatta och utlämnade barnen. Fattiga, rika, hungriga, mätta, sjuka eller friska. Det spelar ingen roll, Gud är där.
Livet är en gåva och det spelar ingen roll hur stora meriter vi har, hur mycket pengar vi har på banken, eller hur bra betyg vi har eller hade i skolan. Det spelar ingen roll hur duktiga vi är i andras ögon, hur smarta vi är. För i Guds ögon är det barnet i oss, i dig och mig som är störst. Barnet som vågar se sitt beroende av omsorgen och kärleken. Barnet som tar emot Gud utan att ens veta om eller känna Guds namn. Barnet som är öppen för möjligheter.
Det är här barnen kommer in, för att svara på frågan i sångtexten. Barnet, Guds ögonsten. Gud som gråter med barnet som gråter, Gud som skrattar med barnet som skrattar.
I kyrkans dopritual lyfter vi fram att livet är en gåva och dopet ett tecken på Guds kärleks närvaro i den döptes liv. Närvaron omfattar hela livet.
Precis som Jesus tar emot och välsignar barnen under sitt liv på jorden så bär vi fram barnen till dopet för att han säger: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.”
Barnets hemlighet är tilliten som är det första en liten människa får lära sig. Tilliten att en det finns en famn som bär, att maten kommer när hungern vaknar. Tilliten till de vuxnas omsorg.
Den vuxna människans tro är just tilliten, om barnet i oss får komma fram. Att lita på att det finns en famn som bär vad som än händer med oss i livet. Tilliten att någon vill oss väl och aldrig överger oss vad som än händer.
Livet kan fara illa med oss och vi är inte skyddade mot allt som gör oss illa, lika lite som vi kan skydda våra barn mot allt ont i tillvaron. Ändå, vi är burna i den tillit som skapar världen. Kärlekens Gud bär oss.
