Jag läste en thriller nyligen där författaren skrev
att klockan fyra på natten är den ensammaste timman på dygnet. Om det stämmer
beror väl på vem man frågar och kanske vilken tid på året det är. Om det är
under den mörka midvinternatten eller under den ljusa högsommartiden. Det
spelar nog roll. Säkert spelar det roll var man befinner sig också, på vilken
plats och i vilket tillstånd och vad som hänt oss hittills i livet.
Vad han ville säga med detta klockslag tror jag
handlade om det inre mörkret och ensamheten. Klockan fyra på natten är en tid
då många ännu sover medan andra ligger sömnlösa och vrider sig. En tid man är
verkligt ensam med sig själv och sina tankar.
I thrillern irrade huvudpersonen ensam omkring i mörkret
i källargångarna under ett sjukhus som behandlade psykiskt sjuka brottslingar,
dömda till vård.
Kanske inte något vi har erfarenhet av att göra men
som kan ge en bild av hur det kan kännas i ensamhetens och rädslans mörker.
Strax före gryningen, då det är som mörkast och
mången människa är som skörast, då minnen av sorg och förlust, eller minnen av
svek kan svämma över en försvarslös själ. Kanske också rädslan för döden. Det
är som ett upprört hav i bröstet där stormen plågar och sliter i oss.
Det är då han kommer till oss och det är då vinden
lägger sig och vågorna hejdas.
Han sträcker ut sin hand och säger: ”Lugn, det är
jag. Var inte rädd. Kom, jag tar emot dig.”
Att våga tro är att ta emot handen som räcks oss.
Bara så.
Gryningsljuset kommer att öppna våra ögon och vi
kommer, så småningom att se; ansikte mot ansikte.
