Det var så kyligt och snön täckte hela synfältet. Jag pulsade mig ner mot sjön nyfiken på ett ljussken därifrån. En mörk skugga stod med ryggen till och jag kände genast vem det var. Han hade gjort upp en eld mitt i snön på stranden.
- Kom hit och värm dig om du fryser. Jag vet ju inte hur det är för jag kan inte känna, varken kyla eller hetta.
- Om du inte kan känna. Varför gör du då upp eld?
- För att tänka bättre. Du vet, jag kunde ju inte behålla honom..
- Vad?
- Du vet vem jag menar.
Han vände sig lite mot mig och jag anade eldens spegling i blicken under kapuschongen.
- Det är en märklig uppgift jag har. Människor är vettskrämda att möta mig som om jag hade makt över dem. Min makt är bruten, jag gör bara det jag måste tills det tar slut också för mig. Det känns bara orättvist att man kallar mig ond. Människor kan göra onda handlingar, sjukdomar och olyckor kan göra mycket ont.
- Jag trodde inte att du kunde känna sånt.
- Jag kan tänka… Som du säkert vet så gjorde också han upp en eld på stranden den där morgonen efter vårt möte, ja mitt och hans möte menar jag. Det var natten då allt hände och allt vände. Jag la ner kampen och erkände mig besegrad. Livet hade vunnit. Det jobbiga är att jag ändå måste fortsätta mitt arbete tills han säger stopp.
Nu snurrar mina tankar. Han är en bild, en symbol och jag står och samtalar med vem?
- Det är förvirrande, jag vet.
- Du har inget att laga till på elden? (En sån idiotisk fråga…)
- Nej, jag frågar inte om du fått något att äta. Det är inte min sak.
Då knakar det till bland träden bakom oss och ett fruset magert rådjur vinglar fram och faller ihop framför honom. Han suckar lite.
– Ja, så här är det. Kylan och svälten tar dem till mig, jag behöver inte ens hämta dem.
– Jag ska nog gå nu. Det här känns inte så bra.
– Ja, gå du hem och värm dig men vi ses snart igen. Kanske redan nästa år.
Inte anade jag då hur det skulle bli.
