Natten ska lysa som dagen, tänker jag och ser ut på det lätta snötäcket och träden som dekorerats av vitt. Granen med belysning får ett speciellt mjukt sken genom snön och i några fönster lyser adventsstjärnor.
Då ser jag, som i ögonvrån, han står och kikar under kapuschongen.
–Är du här nu igen? Fattar du vad du ställer till med?
Jag viftar med tidningen som är fylld av svarta rubriker. Dödsskjutning, trafikoffer, mord och uppgifter om alla dem som har försvunnit. Vi anar vad som har hänt.
- Jag gör ju bara mitt jobb!
- Va? Du kan prata?
- Nej, men du hör vad jag tänker.
- Det här är alldeles för absurt. Vi måste sluta träffas så här! (jag hoppas han förstår ironin).
Nu sitter det förtvivlade människor överallt efter hans ”arbete”. Föräldrar som sörjer sina barn, barn som sörjer, skolkamrater som gråter och tänder ljus. Någon spanar i trappen med stigande oro och bara väntar på beskedet som ska krossa allt hopp. En telefon ringer med ett overkligt budskap.
- Jag hör vad du tänker.
- Sluta genast upp med det och försvinn nu!
Det glittrar till under kapuschongen men han säger ingenting, eller tänker ingenting?
Jag beslutar mig för att ignorera hans närvaro och fäster blicken på adventsstjärnan i fönstret. Den lyser dygnet runt för att påminna om honom som kom och som kommer. Han som övervunnit och som övervinner. Genom död till liv.
Natten ska lysa som dagen.
Och till mannen vid ingången till det nya året sa jag:
