Friday, December 31, 2010
Tuesday, December 21, 2010
862 Vinterpsalm
Nu stryker isen sin blånande spegel ut över fjärdens vatten. Himlen tar ner sina frostiga segel och dagsljuset jagas av natten. Låt snön lysa frid över sovande frö, och ge vintertid åt sommarens ö. Bygg bro över fjärdarnas vatten.
Mot horisonten syns skeppens lanternor under en gnistrande himmel. En lyser starkast bland tusende stjärnor en väg genom världarnas vimmel. Låt den lysa frid över barnet i stall och ge juletid åt jorden så kall. Ge natten en gnistrande himmel.
Tre vise män på sin väg över fjärden tyder profeternas stjärna. Blinkande fyrar i otrygga världen är ljus som vi följer så gärna. Låt Gud lysa frid över kyrkan på ön och ge vilotid åt sommarens frön. Sov lugnt under Betlehems stjärna.
Göran Andersson
Tuesday, December 14, 2010
Det kom ett brev...
”Gud är oss närmare än det förgångna”. Citatet är från Dietrich Bonhoeffer som skriver detta när han sitter fängslad 1944 i Berlin-Tegel.
Med detta inleds adventsbrevet till oss präster i stiftet, brevet skrivs av vår biskop Martin Lind.
Det handlar om minnen som förföljer oss. Hur minnen har en tendens att rida oss människor. Befrielsen är att få höra att Gud är oss närmare än det förgångna.
Det här brevet kom så passande då jag just nu läser Theodor Kallifatides ”Det gångna är inte en dröm”. Kallifatides berättar om sin barndom och uppväxt i ett turbulent Grekland. Det finns glädje och det finns grymhet. Det finns stunder av missmod och stunder av hopp. Det politiska uppvaknandet och hans möte med litteratur och filosofi. När han lyssnar till ett musikstycke är det: ”Som att se någon skaka hand med Gud. Hur beskriver man det?”
Som en röd tråd genom berättelsen glimmar försoningen. Den lyser mellan raderna, tröstar och läker.
Detta oerhörda att kunna försonas med det förflutna trots all smärta och svek och att låta det goda som ändå finns och har funnits hos människor i ens liv få bli den bro som man fortätter sin livsvandring på.
Går vi på den bron så lyfter vi oss över det hotande hav som vill dränka oss i hämnd eller bitterhet. Det insåg Bonhoeffer och det inser Kallifatides. Den insikten är också ”som att skaka hand med Gud”
Gud är alltid närmare mig än det förgångna som ibland vill göra illa. Genom försoningen blir jag en verklig människa.
När Kallifatides återvänder till sin födelseby efter 62 år kan han försonas med byn där hans far förråddes:
”Det gångna var tillbaka igen. Det gångna var inte en dröm, fast man kunde leva vidare.”
Med detta inleds adventsbrevet till oss präster i stiftet, brevet skrivs av vår biskop Martin Lind.
Det handlar om minnen som förföljer oss. Hur minnen har en tendens att rida oss människor. Befrielsen är att få höra att Gud är oss närmare än det förgångna.
Det här brevet kom så passande då jag just nu läser Theodor Kallifatides ”Det gångna är inte en dröm”. Kallifatides berättar om sin barndom och uppväxt i ett turbulent Grekland. Det finns glädje och det finns grymhet. Det finns stunder av missmod och stunder av hopp. Det politiska uppvaknandet och hans möte med litteratur och filosofi. När han lyssnar till ett musikstycke är det: ”Som att se någon skaka hand med Gud. Hur beskriver man det?”
Som en röd tråd genom berättelsen glimmar försoningen. Den lyser mellan raderna, tröstar och läker.
Detta oerhörda att kunna försonas med det förflutna trots all smärta och svek och att låta det goda som ändå finns och har funnits hos människor i ens liv få bli den bro som man fortätter sin livsvandring på.
Går vi på den bron så lyfter vi oss över det hotande hav som vill dränka oss i hämnd eller bitterhet. Det insåg Bonhoeffer och det inser Kallifatides. Den insikten är också ”som att skaka hand med Gud”
Gud är alltid närmare mig än det förgångna som ibland vill göra illa. Genom försoningen blir jag en verklig människa.
När Kallifatides återvänder till sin födelseby efter 62 år kan han försonas med byn där hans far förråddes:
”Det gångna var tillbaka igen. Det gångna var inte en dröm, fast man kunde leva vidare.”
Subscribe to:
Posts (Atom)